Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 22 mars 1934 - Karl Fredriksson: Kapitalismen i övergångsskede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
disproportionerna, visserligen klumpigt och med oerhörd kraftförlust,
men dock så att det sker, som är nödvändigt.
Nu har man kommit in i en mellanperiod. Man vill ha ett system,
där det kapitalistiska systemets kapitalbildning kan drivas upp i det
oändliga, d. v. s. ett oreglerat kapitalistiskt system utan kriser. Denna
önskan är lika förståelig som festprissens önskan att kunna äta och
dricka i det oändliga utan att besväras av magvärk eller
kopparslagare. Men det är en önskan som strider mot naturens ordning
och tingens logik.
Man kan förstå den opportunism, den taktiska hänsyn, som
föranleder praktiskt taget alla politiska partiers representanter att så där
i största allmänhet understryka sparsamhetens nytta. Sparsamheten
har i den politiska diskussionen och i det allmänna medvetandet fått
en nimbus som om sparsamhet vore det absolut goda. Till denna
oreflekterade vördnad för sparsamhetens gudom knyter sig gärna
den lika oreflekterade föreställningen, att stora allmänna utgifter är
lika med slöseri, låga utgifter lika med sparsamhet.
Vi lärde oss dock redan i skolan, att sparsamheten kan gå till en
överdrift där den blir ett ont. Det var den lilla berättelsen om
ekorren, som samlade sin vinterbostad så full av nötter, att han inte
själv kunde komma in, och följden av den överdrivna sparsamheten
blev att han frös ihjäl. I själva verket gäller ju all vår hushållning
att finna den lämpliga avvägningen mellan förbrukning och sparande.
Vi betyga oavlåtligt i handling, i vår enskilda och offentliga
hushållning, att sparsamheten inte får gå till överdrift. Men i vår teori
eller i vår populära förkunnelse får man ytterst sällan höra någon
ifrågasätta, att sparande över en viss gräns kan vara lika stor, ja
större misshushållning än en slösaktig förbrukning. Mån har under
en viss epok, med hänsyn till människans natur måhända fullt
befogat, ansett att risken för misshushållning genom för stort sparande
vore oändligt liten i förhållande till risken av misshushållning i form
av otillbörligt stor förbrukning.
Därvid förbiser man emellertid, att det ekonomiska system vi
ha, det privatkapitalistiska, verkar automatiskt att stegra sparandet
över det nyttigas gräns, över den gräns där sparandet betyder god
hushållning och harmonisk avvägning mellan framtidsbehov och
nutidsbehov.
Vill man från samhällest sida bedriva en ekonomisk politik, som
går ut på att med det kapitalistiska systemet som utgångspunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
