Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 26 sept. 1934 - Gösta Langenfelt: Den internationella hjälpspråksfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom att kora ett nationalspråk till internationellt medium skänkes
den politik och den kultur, det representerar, ett övertag, och häri
instämma patrioter i stora nationalstater. Men även från europeiska
britters sida mötes engelskans uppgift som internationellt hjälpspråk
med farhågor, att engelskans "renhet" skulle lida av en sådan
utplottring, och man brukar i sådana fall hänvisa till amerikansk
engelska. Alla dessa Diehard-uppfattningar utanför den anglosaxiska
världen och i Storbritannien äro ju emellertid ej praktiska. Till de
senare kan genast sägas, att modern engelska framgått just av en
slik blandning och att den amerikanska engelskan nog förblir engelska
ända. Vad farhågorna för ett anglosaxiskt politiskt och kulturellt
övertag beträffar, har det ju sitt värde att erinra om, att med engelska
som statsspråk existera två stormakter (och en, eller två,
fronderande statsbildningar inom brittiska imperiet). Både politiskt och
kulturellt är den anglosaxiska världen så rik på kontrasterande
facetter, att något tal om en samlad kraftresultant icke skäligen kan föras
på tal. Ett annat motiv för avböjande är att utlänningar alltid
känna sig besvärade av att tala ett nationalspråk, eftersom de ifråga
om satsmelodi, enstaka ords uttal och bristande grammatiska
kunskaper känna sig vilsna i en krets, där språkets egna befinna sig.
Detta skulle icke vara fallet med konstspråken. Här gör man sig
skyldig till en psykologisk felbedömning. Denna tvekan infinner
sig hos talaren vare sig han uttrycker sig på konstlade eller
naturliga språk. Har den övervunnits några gånger, inställer sig inte
hämningen. Därjämte kan sägas, att engelskan är naturligt nog så
rikt på dialekter och klassbetonade arter, att ingen utlänning bör ha
utsikt att väcka något större uppseende ens i en krets av uteslutande
anglosaxare, ännu mindre i en internationell församling.[1] De talrika
angreppen på radioengelskan lämna oss ej i ovisshet därom. Dessutom
tillkommer att i korrespondens hörs ej uttalet.
Därmed närma vi oss emellertid en punkt, där språklärare och
språkforskare röja någon tvekan om engelskans lämplighet för en
världsmission av föreslagen art. Denna gäller stavningen, som, det
måste medges, är i hög grad oregelbunden. Många äro de förslag,
som alltsedan 1500-talet framlagts av engelsmän och amerikanare
till botande av denna brist. Det otvivelaktigt bästa har framförts
av svensken professor R. E. Zachrisson vid Uppsala universitet:
Anglic.[2] Icke genom att införa fonetisk skrift utan genom att
monopolisera en viss hävdvunnen stavning bland alla olika
existerande för ett ljud har prof. Zachrisson dragit upp ett glänsande
stavningssystem — ty Anglic rör endast stavningen, icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
