Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 30 dec. 1934 - Litteratur - Oswald Spengler: Avgörande år. José Ortega y Gasset: Massornas uppror - Våldets gränser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 Litteratur
y Oasset finner att massan har det Överdådigt väl ställt. Av den anled-»
ningen kunde man väntat att översättaren — Alf Ahlberg — i sitt förord
något mindre entusiastiskt presenterat spanjoren. Då denne totalt
bortser från de ekonomiska faktorernas roli i världen, kan vi knappast räkna
honom till de »vidsyntaste andarjna». Det är icke alldeles likgiltigt vad*
de stora europeiska opinionsbil därna får för rekommendationer från
auktoritärt socialistiskt håll, i all synnerhet när de som Ortega y Gasset
både direkt och indirekt söker komma socialismen till livs. Den största«
faran för kulturen är livets förstatligande, säger den alis icke opolfftiske
kulturanalytikern: »den historiska spontaniteten» påstås i så fall under*
tryckas. Alf Ahlberg, som i slutkapitlet i sin studie Tysklands ödesväg i
stort sett accepterat Ortega y Gassets massmänniska, har dock fäst
tillbörlig uppmärksamhet vid nazizmens propagandametoder. Det borde
då vara ytterst lätt att på en avgörande punkt vederlägga Ortega y
Gasset. Ax. Sbg.
Våldets gränser. Av ***, Översättning av Rickard Lindström. Tidens
förlag. Pris kr. 1:—.
Såväl den tyska socialdemokratins kapitulation inför de nazistiska
stormanloppen som de tragiska februarihändelserna i Österrike ha varit föremål
för åtskilliga diskussioner och bedömanden. Den på Tidens förlag
utkomna skriften »Våldets gränser» är också ett inlägg i denna debatt, och
den innehåller utan tvivel det tyngst vägande som sagts i denna sak. Ty
författaren inskränker sig icke till enbart kommentarer av de tvenne
centraleuropeiska demokratiernas underkuvande utan hans framställning
sväller ut till ett bedömande av nyttan kontra skadan av arbetarklassens
väpnade resningar. Och den slutsats, han därvid kommer till, är art våldet är
oförenligt ined det demokratiska uppbyggnadsarbetet i en modern
kulturstat.
Skriften, som överflyttats till svenska av redaktör Rickard Lindström,
är författad av en av socialistiska internationalens främsta teoretiker, vilw
ken emellertid på grund av vissa omständigheter måste framträda
anonymt i detta fall.
Nu för tiden, konstaterar författaren, klara sig de samfund bäst, i vilka
demokratin består och inom vilka samtidigt de socialdemokratiska
partierna äro starka nog art bestämma politikens riktning. En diktatur
motsvarar aldrig de förhoppningar, som den väckt till livs, och den kan
därför aldrig bli något annat än ett övergångsstadium. Diktaturen är ett
våldsherravälde, oavsett från vilken politisk kant den utgår. Fascistiska,
socialdemokratiska och kommunistiska diktutarsvärmare skilja sig bära i
så måtto, att de vilja ha olika personer som diktatorer. I föraktet för
demokratin äro de eniga. Missaktningen för demokratin, prisandet av
diktaturen ha dock trängt ända in i våra leder. Med dessa diktatursneglare
måste dock en uppgörelse komma till stånd. Vi måste förbliva oss själva
trogna och vi få icke nu under loppet av en enda natt uppgiva de ideal,,
för vilka arbetarna och socialisterna i alla länder under ett helt
århundrade satt in liv och frihet blott därför, att våra motståndare sedan ett par
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
