Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 30 dec. 1934 - Litteratur - Våldets gränser - Riksdagens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
51
år på grund av speciella omständigheter gjort bättre politiska geschäft
med motsatta metoder och mål.
Vid bedömandet av de för demokratin tragiska händelserna i Tyskland
och Österrike frågar förf., om det nu är riktigt, att, som skett, kalla den
tyska demokratins sammanbrott för »nesa» och februarihändelserna i
Österrike för »heroism». Den historiska situationen var helt olikartad för
de båda länderna. De tyska arbetare, som sveko 1933, voro desamma, som
försvarat sig så glänsande gentemot Kapp 1920. Ingen generalstrejk har
genomförts så mönstergillt som den, vilken riktade sig mot Kappkuppen.
Det saknades heller ingalunda väpnade resningar i Tyskland under denna
tid. Men samtidigt härmed gåvo de österrikiska socialisterna ett finger åt
reaktionen genom att utträda ur koalitionen »utan kamp». De klandras,
emellertid icke för art de icke tillgrepo våldsmedel. Ett drygt decenjiijum
senare voro emellertid förhållandena annorlunda. Krisens verkningar hade
varit så förödande och deprimerande, att vid denna tidpunkt hade inte
ens en kommunist lust att gripa till vapen. Österrikarna gjorde det där-v
emot. De gjorde det trots att de måste förstå, att deras ställning nu
var mycket svagare än fjorton år tidigare. Man visste art en
generalstrejk icke kunde konsekvent genomföras. Wienpolisen och statens
exe-kutivorgan voro hänsynslöst rensade från allt socialdemokratiskt
inflytande, och man visste redan innan upprorsrörelsen sattes i gång, att den
»kristlige kanslern» hade haubitser till förfogande gentemot det tämligen
svagt beväpnade skyddsförbundet.
Ett klokt bedömande borde ha gjort det klart, att en kapitulation vore
ofrånkomlig. Blodsoffren vore till ingen nytta. Det saknades ingalunda
hjältar i den österrikiska frihetskampen, »men hjältar äro icke till för att
man skall tillintetgöra dem genom meningslösa experiment». Det är också
under dessa förhållanden felaktigt att tala om, att Österrikes arbetare ha
räddat den »internationella socialismens ära» medan tyska arbetare skola,
ha förrått den.
I sitt företal till »Våldets gränser» framhåller översättaren, att även vi
i vår arbetarpolitik ha mycket art lara av den djupa erfarenhet och den
mogna visdom, som man här möter. För art påvisa det rättmätiga i detta
konstaterande behöver man endast peka på kapitlet »Socialdemokrati och
armé». Segerherrarna togo ifrån den tyska republiken en av demokratins
grundvalar: den allmänna värnplikten i milisens form. Den fick en liten
armé av yrkessoldater, hos vars officerskår den gamla arméns ända
fortlevde och vars manskap lösgjordes från förbindelserna med folket.
Privatarméer bildades, vilka bestodo av de vildaste nationalister och
krigs-hetsare. »Hur helt annorlunda, frågar förf., skulle icke en verklig milis
tagit sig ut, i vilken hela folket var representerat?»
Den frågan kan vara en god tankeställare för alla frenetiska
avrust-ningsivrare. Herbert Yve.
Riksdagens historia.
Fredrik Lagerroth: Frihetstidens maktägande ständer, del 2. är ett
ikomplement till föregående del och skildrar riksdagens organisation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
