Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 30 dec. 1934 - Händelser och spörsmål - Den polska diktaturens nya författning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Händelser och spörsmål
59
vredesmod riksdagen och förslaget antogs av en på grund av
oppositionsmännens frånvaro tillräcklig majoritet. Händelseförloppet
påminner om vad som var regel i det gamla Polen, där erforderlig
enhällighet för att lagförslag praktiskt taget aldrig gick att uppnå och
riksdagsmajoriteten i en »väpnad federation» genomdrev sina krav.
Den nya polska författningen utmärker sig för att i strid med den
gamlas juridiska saklighet översvämma av politiska idéförklaringar och
trosartiklar. Den är genompyrd av en ideologi helt i stil med den dr
Goebbels förkunnar i den tyska riksradion. Författningen saknar de
demokratiska grundlagarnas ofrånkomliga rättighetsförklaring.
Presidenten tillförsäkras vittgående befogenheter. Han står praktiskt taget
självständig mot riksdagen och regeringen och över eller utom andra statsn
organ. Han ansvarar liksom det tyska rikets Fuhrer blott inför »Gud
och historien», d. v. s. saknar varje ansvarighet. Medborgarna ha ingen
rätt mot staten. Staten är autoritär. Den säges dock »sträva att förena
alla medborgare i harmoniskt samarbete för det allmänna bästa».
Presidenten väljes för sju år av en elektorsförsamling på 80 personer,
av vilka en del äro höga ämbetsmän och militärer och de övriga av
riksdagen utsedda »värdiga» medborgare. Om den avgående presidenten
jgodtar den sålunda utsedde, är hans val definitivt. Presidenten kan
emellertid också föreslå någon annan presidentkandidat, i vilket fall en
folkomröstning skall skilja mellan de två sålunda föreslagna. Ehuru det
är föga troligt, att en sådan folkomröstning någonsin kommer till stånd,
då ju den avgående presidenten har stort inflytande på
elektorsförsamlingens rekrytering, anses presidenten erhålla fullmakt från folket och
därmed i lika eller högre grad än riksdagen kunna ge uttryck åt folkets
verkliga önskningar. Författningen utrustar härigenom diktaturen med
den demokratiska legitimation i formell mening, som man icke heller i
Tyskland och Italien ansett sig helt kunna undvara. Ehuru presidenten
biträdes av en regering, ledd av en av honom utsedd ministerpresident,
innehar han en vidsträckt maktsfär inom vilken han inte behöver ta
ministrarnas råd eller begagna sig av ministerkontrasignation. Härinom
faller utnämnandet av höga ämbetsmän samt av de presidentutsedda
senatorerna liksom en vidsträckt lagstiftningsmakt. Förutom sin
administrativa lagstiftningsmakt tillerkännes presidenten en ordinär rätt att
lagstifta på områden, som i de flesta demokratiska stater falla inom
parlamentets lagstiftande kompetens. Härtill kommer emellertid en
extraordinär lagstiftningsmakt, knuten till förutsättningen av ett starkt och
brådskande statsintresse (Staatsnotwendigkeit). Då dessa nödlagar ej
som i den hittillsvarande författningen behöva föreläggas riksdagen för
godkännande möjliggöra de presidenturens envälde. Riksdagens
principiella självbestämmanderätt i grundlagsfrågor blir av mindre betydelse,
då på visst sätt kvalificerad majoritet fordras för författningsändring,
på riksdagens eller regeringens initiativ, medan ttt förslag från
presidenten blir Iag blott det kunnat ernå enkel majoritet i riksdagen.
Riksdagens principiella finansmakt begränsas därigenom att presidenten
förordningsvis kan fastställa en av riksdagen i dess helhet förkastad budget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
