Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 25 jan. 1935 - Stefan Oljelund: Arbetstiden och rationaliseringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arbetstiden och rationaliseringen
75
kunna vi arbeta sex timmar om dagen i stället för åtta eller tio eller fem dagar
i veckan i stället för sex, vi kunna läsa, njuta av naturen, på många sätt göra
livet rikare genom en väl använd fritid. Att arbetstiden ytterligare förkortas,
äro alla med om. Men att arbetsinkomsten minskas i samma proportion, det
motsätter man sig absolut. Och så står man där. Dock är egoismen här som
alltid kortsynt. Det vore väl bättre, att en sådan utjämning av arbetsmängden
skedde, att ungdomen finge arbete, även om de äldre därigenom måste åtnöja
sig med en lägre inkomst. Familjernas samlade inkomst bleve därmed ej lägre.
Så stor är egoismen här i världen, att man ej ger upp en förment förmån,
förrän man tvingas därtill. Till sist blir dock nöden i fråga om
arbetsmängdens rimliga fördelning så stor, att tvånget är för handen. Då kanske rättelse
sker."
Om denna uppfattning vore riktig innebär hela vår maskinteknik
ingenting annat än att större umbäranden och större fattigdom har
blivit följden för människorna. Mlan måste taga fattigdomens ok
på sig för att hålla maskinerna i gång. En märklig konsekvens av
industrialismen.
I resonemanget om arbetstiden fläta två motiv sig in i varandra.
Det ena är att den kortare arbetstiden endast skulle tjäna att hålla så
många som möjligt i arbete med reducerade inkomster, medan man
väntar på bättre tider. Det är en slags utarmningsteori. Det andra
är att arbetstidsförkortningen inom högt rationaliserade industrier
måste bli permanent. Här stå två påståenden mot varandra. Det
ena går ut på att arbetstidsförkortningen blir av tillfällig karaktär.
Det andra att den blir varaktig. Godkänner man denna sistnämnda
teori skulle alltså arbetstidsförkortningen göra tjänst som
konjunkturstimulerande medel. I så fall måste lönerna höjas så att de fullt
ut svara mot den reducerade arbetstiden. Helst borde de i täkt med
den tekniska och ekonomiska utvecklingen ökas därutöver. Det är en
orimlig tanke att högt rationaliserade industrier icke skulle vara i
stånd att betala arbetarna samma löner som förut. Artikelförfattaren
i Svenska Morgonbladet förutsätter, att arbetarna frivilligt skulle gå
med på inkomstminskning. Det får man hoppas att de inte göra.
En sådan medgörlighet skulle ej gagna, blott skada.
Av de två här nämnda teorierna för arbetstidspropagandan har
den förstnämnda intet värde som ekonomiskt program. Det tillhör
arbetslöshetsunderstödets kategori. Vill man lätta på övriga
samhällsmedborgares börda är det intet att invända emot att arbetarna
påtaga sig hela plågan av arbetslösheten; anser man däremot att
denna solidariskt bör bäras çfter vars och ens ekonomiska krafter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
