Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 25 jan. 1935 - Stefan Oljelund: Arbetstiden och rationaliseringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 Stefan Oljelund
så är fördelningen av tillgängliga arbetstillfällen mot höggradigt
minskade inkomster inte den rätta vägen. Man kan i enskilda fall
anse det riktigt att företag inskränka arbetstiden i hopp om att läget
åter skall ljusna. Få parterna fritt komma överens se de nog till
att tidrymden för arbetstidsminskningen inte blir för lång. Man
har däremot svårt att tro att exempelvis internationella arbetsbyråns
intresse för 40-timmarsveckan och andra arbetstidsprojekt har denna
tillfälliga karaktär. Där har arbetstidsförkortningen blivit ett
ekonomiskt program och en konjunkturteori. Skada blott att arbetsbyrån
inte har någon möjlighet att förbjuda företagarna reducera
arbetarnas lön i samma proportion som arbetstiden minskas. Det är mot
arbetstidsförkortningen som ekonomiskt program man av flera skäl
måste vända sig.
Kan det förmodas att rationaliseringen skapat arbetslöshet? Det
bestrides som bekant av de flesta ekonomer. Enligt
Arbetslöshetsutredningens betänkade, som väl får förutsättas vara auktoritativt,
har rationaliseringen bidragit till ökad sysselsättning. Enligt en
översikt över arbetstillgangen inom industrin i Sverge, ha de industriella
företag, som äro högst rationaliserade, bäst lyckats hålla
arbetskraften sysselsatt. Det måste dock anses såsom av erfarenheten bekräftat
att rationaliseringen skapat arbetslöshet av ett visst slag. Högt
rationaliserade företag ställa större krav på arbetarnas kapacitet än de
som ledas enligt äldre metoder. De arbetare, som icke kunna följa
med i den moderna industrins arbetstakt, avskiljas, och de ha, just
därför att de äro mindre effektiva, svårt att på nytt erhålla arbete.
Omfattningen av den arbetslöshet, som uppstår härigenom, lär ingen
kunna beräkna. Det är dock uteslutet, att en förkortning av
arbetstiden i de rationaliserade industrierna skulle medföra att de
bortrationaliserade åter finge fast fot i produktionsprocessen. De ha
avlägsnats därför att de inte passade i det moderna industriföretaget.
Slutsatsen blir att den mindre effektiva arbetskraften måste beredas
sysselsättning på annat sätt.
Endast ett smärre antal av de arbetslösa torde dock tillhöra denna
kategori. Många av dem ha aldrig haft tillfälle att pröva, vad de
duga till i arbetslivet. Är det möjligt att medelst
arbetstidsförkortning bereda dem plats i näringslivet bör det försökas. Detta får
dock icke ske på bekostnad av de arbetandes lön. Ty om ett större
antal arbetare sysselsättas mot samma lönesumma som ett mindre
antal, så har i verkligheten ingenting annat inträffat än att de förut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
