Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 25 jan. 1935 - Alg. Bengtson: Sockret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 Alg. Bengtson
När man i dag, låt vara med en smula efterklokhet, betraktar de
inrikespolitiska åtgärder, som statsmakterna vidtogo för att inte den
svenska husmodern skulle ställas helt utan den nödvändighetsvara,
som sockret utgjorde, kan man inte undkomma intrycket, att början
gjordes i fel ända. En av de allra första åtgärderna var beslutet
om maximipriser på socker. Hur välmotiverat detta steg var
gentemot en tilltagande spekulation och högt uppskruvade priser,
produktionsfrämjande var det minst av allt. Att sockerbolag och
betodlare efter detta beslut icke skulle bli översvallande ivriga att öka
produktionen, kunde man ju räkna ut. Under de givna
omständigheterna var en ökad framställning av socker inom landet dock det
enda, som kunde göra läget gynnsammare. Statliga mått och steg,
som kunde trygga en utveckling i denna riktning, voro efter
införandet av maximiprisen dubbelt nödvändiga. Statsmakterna borde
i bokstavlig mening gått till roten (= sockerbetan) och sett till, att
denna lilla tingest odlades i tillräcklig myckenhet i landet. Ett
kontrakt med odlare och bolag, som tillförsäkrat landet den
sockerproduktion, som var önskvärd och samtidigt gav betodlaren en
skälig ersättning för hans möda, skulle väl varit den enklaste lösningen
på problemet. Ett så kraftigt ingrepp i s. k. privat företagsamhet
låg dock tydligen fjärran från de maktägande i krigsårens neutrala
Sverge, åtminstone när det gällde sockertrusten. I stället inskränkte
man sig till att med statsmaktens bistånd åstadkomma ett högre
betpris. Detta skedde under riksdagens medverkan både 1917
och 1918, dock utan att målet, en ökad betodling, uppnåddes.
Båda åren minskade odlarna betarealen. Först med 1919 års
riksdagsbeslut, varigenom betodlarna tillerkändes det pris, de
begärt, oavkortat, stoppades denna minskning, och i stället vidtog en
kraftig ökning av arealen. Produktionskostnaderna hade emellertid
nu avsevärt stegrats inom alla områden av näringslivet. Även
sockerbolagets arbetsomkostnader gingo naturligtvis i höjden. Slag i
slag höjdes maximipriset å socker, men trustens kalkyler ville inte
balansera. Till slut måste statsmakternas stod åt betodlarna
kompletteras med ett stod — åt sockerbolaget. Innebörden av den garanti,
som lämnades, blev i realiteten, att de utgifter som sockerbolaget inte
kunde få täckning för på annat sätt, skulle täckas av statskassan.
Det vore synd att säga att i denna politik märkas några hårda
nävar gentemot sockerindustrins kapitalintressenter. Vid ett tillfälle
1917 stack visserligen en liten klo fram, men den drogs omedelbart
tillbaka. De sakkunniga hade tagit sig friheten att göra vissa
erinringar mot de kalkyler, som sockerbolaget framlagt över
kostnaderna för förädling av 1917 års betskörd. Sakkunnigemajoriteten
ansåg bl. a., att aktieägarna borde kunna nöja sig med 4 % utdelning
i stället för beräknade 5 %. Som stod härför åberopades att av
sockerbolagets aktiekapital a 135 milj. kr. endast cirka 80 milj. kunde
betraktas som driftskapital, motsvarande i huvudsak värdet av
fabriksanläggningarna. Innan beslut fattades blev på offentligt uppdrag
en ny värdering av sockerbolagets anläggningar företagdn, och lyck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
