Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 25 jan. 1935 - Alg. Bengtson: Sockret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sockret
99
ligtvis(!) befanns därvid att dessa representerade ett värde
motsvarande det nominella aktiekapitalet eller 135 milj. kr., och aktieägarna
fingo sin 5 % utdelning räddad.
Om således riksdagsbeslutet 1919 gav såväl betodlare som
aktieägare i stort sett vad de önskade, blev det dock icke detta beslut
utan fredsslutet och den därmed öppnade importmöjligheten, som
befriade svenska folket från sockerransoneringen. Regleringen
upphörde fr. o. m. 1 aug. 1919. Den följande hösten och våren
importerades betydande mängder råsocker, framför allt från Kuba. Detta
socker ställde sig emellertid väsentligt dyrare än det inhemska.1 Det
var därför även sedan handelsvägarna voro öppna ett statsintresse
att vidmakthålla och ytterligare utvidga den inhemska
sockerproduktionen. I detta syfte fortsatte statsmakterna att understödja
sockerindustrin både 1920 och 21 efter i huvudsak oförändrade linjer.
Det följande året var emellertid ställningen radikalt förändrad.
Dels hade betodlingen 1921 nått en rekordartad omfattning, dels
hade på grund av den inbrytande krisen konsumtionen kraftigt
nedgått. Vidare hade sockerpriserna på världsmarknaden uppvisat ett
katastrof artat fall. Allt faktorer, som tillrättalade en situation,
under vilken statsmakterna gynnsamt kunde avveckla sina stödåtgärder
och garantier gentemot sockerindustrin. Detta skedde också vid 1922
års riksdag. Det saknades naturligtvis vid tillfället inte röster som
siade, att betodlingen skulle fullständigt bli nedlagd, när
statsmakterna undandroge den sitt stod, men spådomen besannades inte. Både
1922 och 23 kunde sockerbolagets och betodlarnas organisationer
träffa överenskommelser utan att statsmakterna behövde biträda, och
vid utgången av det senaste året hade den svenska sockerindustrin
ånyo produktionsöverskott.
Efter dessa 2 år av samförstånd och god vilja visade det sig åter
svårt för sockerindustrin och betodlarna att enas. Under ledning av
en kungl, förlikningskommission träffades överenskommelse för åren
1924—26. Vid utgången av denna period var emellertid frågan ånyo
mogen för att dragas inför riksdagen. Avståndet mellan
sockerbolaget och Betodlarnas central förening hade blivit allt längre.
Skillnaden i parternas ståndpunkter i prisfrågan representerade ett
belopp för den berörda betodlingen på ungefär 10 milj. kr. För att
underlätta ett närmande mellan parterna beslutade riksdagen en
kraftig sänkning av sockerskatten,2 en utväg som tillgripits förut och
även senare. Men det hjälpte inte. Förhandlingarna upptogos på
nytt, men någon överenskommelse kunde inte träffas. Industri- och
1 Ifrågavarande partier, det gällde c:a 60,000 ton, representerade ett värde
av ungefär 8o milj. kr. Det gällde således belopp, som tyngde i
handelsbalansen och ogynnsamt påverkade landets betalning och valutaförhållande
gentemot utlandet.
2 Sockerskatten, som varit 16 öre pr kg. alltsedan 1913, hade förut sänkts
med 2 öre och sänktes nu med 6 till 8 öre pr kg. Sockerskattens historia led
mot sitt slut. 1928 utgjorde den 4 öre, och året därpå avskrevs den
fullständigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
