Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 25 jan. 1935 - Alg. Bengtson: Sockret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 Alg. Bengtson
betodlarintresse stodo oförsonliga emot varandra. Utan avtal med
sockerbolaget inskränkte bönderna allmänt betodlingen och den inhemska
sockerproduktionen sjönk till en obetydlighet. Landets behov täcktes
genom import. Olägenheterna av den inställda betodlingen voro
emellertid stora för såväl odlare som sockerbolag och detta jämte
intrycket att sockerpriserna vore i stigande medverkade till att året
därpå slöts en överenskommelse med den långa giltighetstiden av
5 år framåt. Likväl hade inte två år av perioden gått till ända
förrän statsmakterna måste ingripa till betodlingens skydd. Under
de senaste åren hade det betpris, som utgick till odlarna, beräknats
på grundval av gällande sockerpriser. När nu dessa år efter år
dalade nedåt, blev odlarnas ersättning för betorna allt sämre. Ett
kraftigt anlopp gjordes nu för höjd sockertull för att på den vägen
uppnå högre priser. Riksdagen ville emellertid inte lyssna på det
örat. Som tullens alternativ framfördes direkt subvention, som
ansågs vara rättvisare, enär den träffade "pr inkomst" i stället för
"pr måge", men inte heller den linjen kunde samla tillräckligt
flertal inom riksdagen. Betodlingen 1929 lämnades åt sitt öde.
De senare årens sockerpolitik ligger så nära, att den endast skall
beröras i korthet. Under intrycket av att allt borde göras för att
undvika minskade arbetstillfällen inom de betodlande distrikten tog
riksdagen 1930 det betydelsefulla steget att genom direkt subvention
understödja betodlingen. Sedan den statliga subventionen förnyats
ännu ett år, gick emellertid riksdagen 1932 in på en ny linje. Denna
innebar ett importmonopol för trusten jämte minimipriser å såväl
socker som betor. Bördan av stödet åt betodlingen blev härmed lagd
på konsumenternas axlar, och åtgärden blev med viss rätt betecknad
som tull på omvägar.
Trots de invändningar som ur konsumentsynpunkt kunna göras
är det dock numera tydligt, att 1932 års beslut förde socker
regleringen in på ett riktigt spår. Den gällande överenskommelsen
tillgodoser givetvis mer än väl trustens intressen. Denna har numera
importmonopol och är därmed fullständigt skyddad för varje
intrång på de domäner, där den dock länge varit obestridd herre. Den
har vidare fått en nedre gräns för sockerpriset, under vilken den
ej behöver bli pressad, oavsett vilka bottennoteringar
världsmarknaden uppvisar. Härmed är, som utvecklingen redan visat, industrins
intressen, om dessa inte drivas alltför orimligt i höjden, tillfullo
skyddade. Men även betodlarna tyckas finna sig väl under nuvarande
ordning, därom vittnar vältaligt den rekordskörd, som senaste årens
odling uppvisar. För en tredje part, nämligen betarbetarna, är även ett
säkerligen välbehövligt skydd rest med bestämmelsen, att lönerna ej
få reduceras. När härtill kommer att även konsumenten, den som
skall betala det hela, fått sitt skydd genom tillkomsten av en i
nödfall prissättande kontrollnämnd, måste man få det intrycket, att
gällande reglering i varje fall innebär ett försök att tillgodose alla
parters legitima intressen.
Statsmakternas bekymmer borde därför numera kunna samlas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
