Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 25 jan. 1935 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater 103
hus och de risker det medför — för patienterna mindre än för
läkarna själva. De besvärliga subventions frågorna, ekonomin,
ventileras med insinuant ironi och viss cynism i ett dramatiskt
styrelsesammanträde mellan lekmän och läkare. Här ges tankeställare långt
utom skådespelets egentliga ram.
Uppförandet på Vasateatern fick ett säreget efterspel. Regissören
hade studerat operation i närbild på ett av våra sjukhus, vilket
framkallade en häftig pressopposition för ovist nit. Det är
obegripligt, att verklighetsstudium i detta fall kan vara känslosårande, då
enda motivet är att få in sakligt allvar i scen framställningen. Vilket
också lyckades. Inte var det regissörens fel, att patienten vid den
verkliga operationen dog?
Komediteatern hade hittat på en publikdragande titel, Kyss mig,
för sin inledande franska muntration för året. Det är
salongsdramatik i högkretsmiljö, fast segern ärofullt hembärs av tredje ståndet.
En enkel vinhandlare, som bära har sina valkiga nävar och sitt
klipska huvud att tacka för sina ekonomiska milj ön framgångar,
erövrar en brud i hertiginneklass. En lärorik, festligt varierad
treakts-belägring föregår den högvälborna fästningens fall. Det sägs roliga,
tänkvärda ord om börd och människohalt, om folk av värld och
folk av värde, om allt, som rör sann och falsk personuppskattning,
om hela den karusellsnurrande livskomedin på gott och ont, på
sublimt och löjligt.
Har man en gång börjat skriva skådespel, kan man sedan icke
mera låta bli, har någon sagt. Professor Ragnar Josefssons Leopold,
Luftkonstnär, på Dramaten är visst hans tredje på få år och röjer
den spelglädje åt skådespelsskrivande (det är en slags hasard), som
kännetecknar den av lyckan gynnade. Är Leopold bättre eller sämre
än föregångarna? Det säkra greppet på ämnet, den fasta dramatiska
byggnaden, skärpan i replik och form, allt detta har i varje fall
icke mattats. Josefsson formkonstnären har intet av Leopold
luftkonstnärens kränka ängslan att misslyckas, intet av hans lurande
ångest att underbjuda sig själv i konkurrensen med sitt eget
förflutna. Men det är för tidigt att döma om än.
Känner sig Josefsson själv som en luftakrobat i dramatikens, från
hans dagliga gärning ganska fjärran värld, äro scenens bräder för
honom en cirkusmatta, på vilken han gör halsbrytande konster och
luftsprång till egen och andras förnöjelse? Eller hur har detta ämne
runnit upp i hans fantasis hjärnvindlingar? Ack, allt konstnärligt
skapande, inte minst det dramatiska, är till slut en stor, ofantligt
tillfällig nyck, ett mer eller mindre galet infall, som man gör
klokast i att inte söka recensera och förklara. Det skall inte tas så
allvarligt. Friskheten och impulsiviteten gå sin kos, om man frågar
sig varför och huru.
Dramats Leopold är en stor luftkonstnär, bakom vars rygg ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
