Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 25 jan. 1935 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
Nat Ellgar
tet duvunge. Här kämpar man för freden genom krig. Krig mot
männen, som göra krigen. Den krigiskt åtrådda freden får man
ingenting av. Den blott skymtar i slutscenen.
Aristo fanes’ antika komedi är nu tvåtusentrehundra år gammal
men har en helt och hållet modern tendens. Dock, med problemet
att definitivt avskaffa kriget har ju mänskligheten brottats i alla
tider. Blott sätten att lösa det ha varierats oändligt. Aristofanes’
sätt är, som anstår denne humorist av rang, inte ett av de tråkiga.
För att avvänja sina män från kriget besluta Atens och Spartas
kvinnor att avvänja dem från något annat — de etablera äktenskaplig
generalstrejk. Inga kyssar och famntag mer, förrän krig och
blodsutgjutelser på en gång och i ett sammanhang fullständigt avskaffats.
Så låter Lysistrates hårt och kallt formulerade diktamen till
fredsprotokollet. Efter åtskillig vacklan och åtskilliga uppseendeväckande
avfall i båda stridande lägren ingås äntligt förlikning av den art, att
båda parterna tillskriva sig segern.
Bakom de komiska inslag med aktuell spets, varom regin på
Dramaten mödat sig, skymtade man den allvarliga undermening, det
sociala patos, vari denna "komedi" bottnar. Aristofanes står i de
allvarliga humoristernas toppklass. Liksom Shakespeare är han
intet, om han inte får häckla.
Natten till den 17:de på Vasateatern är ett sådant där
skådespelar-stycke ("kapellmästarmusik"), som tas upp för en eller ett par
rollers skull. Det är med andra ord st järnspel mer än skådespel.
Varmed inte är sagt, att det saknar intresse. Vi gå ju på teatern också
för att se skådespelarkonst.
Skall man nagelfara själva pjäsen, dess litterära och dramatiska
komplex, blir utbytet åtskilligt magrare. Ett kriminaldramas
spänning vilar ju på ovetskapen om dess utgång. Här har ungraren
Ludwig Zylahy, som gjort stycket, icke röjt någon ovanligare
begåvning i uppfinning och intrigbyggnad utan rört sig på denna
tacksamma dramatiska domäns allmänningar. Å andra sidan kan han
överraska med en och annan oväntad upplösning och vissa lyckade
försök att undkomma den allra värsta schablonmässigheten.
En patalogiskt betonad skådespelardiva av hankön (man vågar
icke säga mankön) har lyckats förleda en strängt uppfostrad
familjeflicka, ministerdotter, till ett snedsprång och blir mördad av flickan,
då hon icke ser sig någon råd att eljest bli honom kvitt.
Föräldrarna sväva i fullständig okunnighet om saken men modern
kommer av en tillfällighet underfund med sammanhanget och tar
skulden på sig. För att rädda dottern. Hon blir emellertid
genomskådad och ridån går ned över en tragisk familjescen, där den unga
flickan patetiskt förklarar sig själv vilja sona sitt brott och
frivilligt överantvardar sig åt polisen.
Författaren åsyftar bl. a. att ge en ironisk snärt åt all
lagstiftnings relativa rättvisa, då han söker bevisa, att den unga damen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
