Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 25 febr. 1935 - Ragnar Casparsson: Rationaliseringen och fackföreningsrörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en oavbruten kedja av rationaliseringsåtgärder? Strängt taget skulle
man väl kunna påstå, att rationaliseringsprocessen inleddes i samma
ögonblick som urmänniskan lärde sig att begagna en trädgren eller
en sten som arbetsverktyg.
Går man till den ekonomiska historien, så skall man också komma
underfund med, att problemet ingalunda är så nytt som ordet
rationalisering. Det är ju en i våra dagar vida spridd uppfattning, att
rationaliseringen, d. v. s. produktionsmetodernas fullkomnande genom
införande av arbetsbesparande maskiner, ovillkorligen leder till
massarbetslöshet och massfattigdom. Problemet är icke nytt ens i denna
bemärkelse. Då en ingenjör erbjöd den franske finansmannen Colbert
(under Ludvig XIV) en arbetsbesparande maskin, svarade denne
att han ej kunde taga emot den, emedan hans uppgift vore att giva
folket arbetstillfällen och livsglädje. Nationalekonomen Sismondi
angrep också mycket skarpt maskinerna, "vilka skapade
överproduktion, kriser och utarmning". Han rekommenderade för sin del ett
statligt ingripande, i avsikt att förhindra mekaniseringens
fördärvbringande inflytande. J. B. Say förklarade å andra sidan "att
produktens mångfaldigande visserligen föranledde en prissänkning och
att prissänkningen tillät en större konsumtion, men att ett större antal
människor skulle få sysselsättning, trots den större produktiviteten".
En av den klassiska nationalekonomins märkesmän, Ricardo, anslöt
sig däremot till den mening, som i industrialismens barndom tycktes
allmänt förhärskande å arbetarsidan, nämligen att maskinerna voro
uteslutande till skada. Han förklarade, att ehuru maskinerna under
vissa omständigheter bidrogo till att höja välståndet, så gjorde de
icke dess mindre "samtidigt en del av befolkningen överflödig".
Utvecklingen av maskinindustrin kunde också tänkas försämra
arbetarnas ställning.
Denna uppfattning delades för övrigt av den engelske
premiärministern, hertigen av Wellington, som 1830 i parlamentet
uttalade, att anledningen till de svårigheter, som det engelska
samhället haft att räkna med, vore "att maskiner numera överallt inom
alla industrier hade införts och att ångkraften kommit till allmän
användning". Den gränslösa fattigdom, i vilken den engelska
arbetarklassen försmäktade under industrialismens första decennier,
sattes av många i direkt förbindelse med produktionsmetodernas
förbättring. Men det fanns naturligtvis även människor, som
väntade om icke en guldålder, så i varje fall ett allmänt välstånd som
resultat av produktionsmedlens fulländning. Lord Macaulay
uttalade för ungefär 100 år sedan:
"Det är möjligt att den arbetande befolkningen i det 20:de
århundradet lika litet skall vara van att äta middag utan kött som
den nu är van att tugga rågbröd; att den genomsnittliga livslängden
genom hygieniska åtgärder och medicinska upptäckter skall kunna
ökas några år; att talrika bekvämligheter, som nu äro obekanta eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
