Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 6 juli 1935 - Sigfrid Hansson: Lagstiftning om arbetsavtal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lagstiftning om arbetsavtal
335
högre utbildning antingen genom, studier eller genom erfarenhet. Hit höra
innehavare av mera vetenskapligt betonade eller tekniskt krävande
befattningar, vidare vissa kamrerare och annan kvalificerad personal, kvalificerade
arbetsledare, som icke själva tillika deltaga i de underordnades arbete, med
flera.
Till andra gruppen hänföras enligt förslaget arbetstagare, som ha till
uppgift att utföra skriv-, räkne-, tecknings, beräknings- eller annat kontorsarbete.
Hit hör all kontorspersonal, till den del densamma icke kan hänföras till
första gruppen. Såsom kontorsarbete torde även vara att anse det arbete,
som utföres av telefonister och telegrafister.
Till denna grupp hör vidare arbetstagare, som har till uppgift att utföra
försäljnings-, förmedlings-, expedierings- eller annat sådant kommersiellt
arbete, ävensom arbetstagare, som har till uppgift att utföra arbete, som
kräver genom studier förvärvad utbildning. Med studieutbildning förstås
utbildning genom teoretiska studier, i regel vid specialskola men även genom
självstudier. Att de teoretiska studierna äro kombinerade med praktisk
undervisning av väsentlig omfattning utesluter ej, att arbetstagaren kan vara
att hänföra till denna grupp. Hit hör slutligen arbetstagare, som har till
uppgift att utföra husligt eller därmed jämställt arbete av mera ansvarsfull
beskaffenhet, ävensom arbetstagare, som har till uppgift att utföra arbete, som
innefattar vakttj änstgöring av särskilt ansvarsfull beskaffenhet.
Tredje gruppen omfattar övriga arbetstagare. Hit höra sålunda alla
arbetstagare, som enligt det allmänna betraktelsesättet äro att hänföra till
’arbetare’ och med dem jämnställda."
Det ligger i sakens natur att en sådan kategoriklyvning icke på
långt när kan vara tillfredsställande vare sig ur arbetstagarens eller
arbetsgivarens synpunkt. En viss godtycklighet kan icke med bästa
vilja undvikas. Kommittémajoriteten medger också i motiveringen
till sitt förslag, att den föreslagna grupperingen "icke kan undgå att
öppna utrymme för tvivel i vissa enskilda fall, där arbetstagaren kan
komma att anse sig tillhöra en högre grupp än arbetsgivaren vill
vitsorda". Svenska arbetsgivarföreningens representant, direktör
Gustaf Söderlund, har, oaktat att han ansett sig böra biträda
kommittémajoritetens förslag, ännu starkare poängterat svårigheterna att
på ett tillfredsställande sätt gruppera arbetstagarna med hänsyn till
de sociala förmåner, som lagstiftningen skall avse att skänka dem.
Han yttrar sålunda i en reservation följande:
"Beträffande den här genomförda kategoriklyvningen hava nästan
oöverstigliga svårigheter mött ifråga om gränsdragningen mellan de olika
grupperna. Det levande livet uppvisar härvidlag så skiftande former, att gränserna
måste bliva i hög grad flytande, hur de än bestämmas. Särskilt svävande är
den av de sakkunniga uppdragna gränsen mellan första och andra gruppen.
Svårigheterna vid gränsdragningen äro av den art, att man allvarligen kan
ifrågasätta en grupperings genomförbarhet överhuvudtaget. Försöker sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
