Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 6 juli 1935 - Sigfrid Hansson: Lagstiftning om arbetsavtal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lagstiftning om arbetsavtal 337
av det intrycket, att kommittén försökt komma undan svårigheterna
genom att underlåta att bringa klarhet till och med i de stycken,
där detta borde ha varit möjligt och där de medborgare, som komma
att beröras av denna lagstiftning, ha rätt att kräva klart besked.
Därför kommer genomförandet av kategoriklyvningen otvivelaktigt,
heter det i reservationen, att giva anledning till missräkning och
missnöje i de kretsar, där man ställt de största förhoppningarna på
lagstiftningens förmåga att rättvist reglera anställnings- och
arbetsvillkoren.
I denna reservation heter det vidare:
"De av kommittén föreslagna semesterbestämmelserna bära vittnesbörd om
hur orimlig en sådan kategoriklyvning kommer att bliva i praktiken. Enligt
dessa bestämmelser skola ju de arbetstagare, som hänförts till de två
kategorier, vilka bestå av s. k. anställda, icke blott komma i åtnjutande av längre
minimisemester än kroppsarbetarna och med dem jämställda utan även
tillförsäkras förmånen att efter viss anställningstid få semestertiden automatiskt
förlängd. Från att väsentligen ha varit ett nådevedermäle för vissa på den
sociala rangskalan relativt högt stående arbetstagare har emellertid semestern
mer och mer betraktats som gottgörelse för med arbetet förenade
ansträngningar. Om man gör semestern till föremål för lagstiftning av det slag, varom
nu är fråga, måste självklart sistnämnda synpunkt vara avgörande. Det
förhåller sig också odisputabelt så, att det högt uppdrivna arbetstempot med den
därav föranledda ökade fysiska och psykiska ansträngningen utgör det tyngst
vägande skälet till förmån för kravet på årlig semester. I stor utsträckning
måste arbetare i egentlig mening, alltså sådana som enligt kommitténs
förslag skola hänföras till den tredje och sämst lottade kategorin, utföra sitt
arbete under förhållanden, som i ännu högre grad påkalla semestern ur
rekreationssynpunkt än de förhållanden, under vilka vissa av de
arbetstagar-grupper utföra sitt arbete, vilka enligt kommitténs förslag skola lagligen
tillförsäkras avsevärt bättre semesterförmåner än kroppsarbetarna. En bruks-,
fabriks- eller kommunikationsarbetare, som nödgas utföra en stor del av sitt
arbete nattetid, utsättes säkerligen för lika stora risker att bliva överansträngd
som personer, vilka utföra t. ex. arbetslednings- eller kontorsarbete på dagen.
Men för en sådan arbetstagare skall lagstiftningen, enligt kommitténs
förslag, föreskriva en minimisemester av endast en vecka per år, medan
motsvarande förmån för arbetsledaren skall utgöra tre och för kontoristen två
veckor."
Med detta har naturligtvis icke sagts, att den för de sistnämnda
arbetstagarkategorierna föreslagna semestern blivit för rundligt
tilltagen. Ej heller har blundats för det faktum, att kommitténs förslag
i denna punkt, till vilken jag skall återkomma i en senare artikel, i allt
väsentligt överensstämmer med den praxis som utbildats i vårt land
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
