Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 6 juli 1935 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER
Av NAT ELLGAR.
Idyll är just inte tidens melodi men vad betyder tidsanda ifråga
om ett verk, som fötts av inspiration och ingivelse? Detta bevisade
Dramatens Kvartetten som sprängdes, den envisaste »succén i vårens
teaterannaler.
Fridasångaren Birger Sjöbergs bellmanskt äktsvenska småstadsidyll
hade på det mest underfundiga, insmickrande, försåtliga sätt
omredigerats till en svensk Pickwick-klubb, en stor bilderbok för stora barn,
vars karaktär som sådan lustigt kursiverades av de målade och
målande vignetterna på vridscens-proscenierna. Den i romanen totalt
obefintliga dramatiken har med säker intuition nyskapats av en
yrkesexpert (Guido Valentin). Ty, märk väl, Kvartetten är först och
främst en scenisk succés. Av enbart dialog och mis-en-scéner får man
inte här ett läsdrama av lika hög kvalitet. Rena teaterarbetet är det
väsentliga.
Att referera alla märkvärdigheter, som tilldraga sig i de 18
tablåerna, kan näppeligen intressera men alltid lönar det sig att minna om
ett par glansfulla moment. Till exempel sammanträdet i logen
Ädel-stjernan, en hudstrykande satir på det hemliga kineseri och
pretentiösa cenakelsmusslande, som vidlåder en hel del av vårt
ordensväsende. Det tacksamma ämnet har bestämt aldrig tidigare nagelfarits
på svensk scen: debut på splitter ny samhällssatir alltså. Den solida,
i bergfast föreställning om egen förträfflighet förankrade
kälkbor-gerligheten har aldrig ironiserats och satiriserats mer svidande
snärtigt.
Populäraste figuren är eljest smörgåsbordsätaren och
växelryttaren kamrer Karl Ludvig, numera avlivad typ, som emellertid är
utrustad med så mycken humor och gott hjärta, att han lever helt och
hållet på sin mänsklighet, här = skröplighet. Den
kammarmusikspelande kvartetten träder alldeles i bakgrunden för denna och andra
bifigurer.
Vad som fångar det stora publikhjärtat för Kvartetten är i alla
fall till sist det stora hjärtat hos författaren själv. Ironi och satir
sugas upp av den allfamnande mänskliga medkänslan. Inget
överlägset grin åt mänskliga svagheter och ofullkomligheter, inget blodigt
färlesving över brott och dårskaper, inga åtalsfasoner, inga
åklagar-låter, blott en stillsam, förstående, livserfaren mans varsamma kritik.
Och en satir, som har det rätta försonande skimret.
Men Kvartetten är inte bära satir. Där finns lugna, vänliga, sunda,
livsbejakande figurer, där finns anslag, mynnande ut i vemodsfulla,
mjukt melodiska livsackord.
Sist och slutligen: en förträfflig stilkomedi, långt på sidan om
uttänjd, uttjänt chargong och teaterschablon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
