Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 6 juli 1935 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350 Nat Ellgar
Pär Lagerkvists Bödeln på Ekmansteatern är en i alla avseenden
ömtålig sak. Politik och religion i ett och samma stycke är för
mycket och ägnat att hetsa folk i position mot varann.
Det mest uppskakande med detta stycke är, att författaren har
anspråk på att avlyssnas som diktare: en hel värld skiljer honom
från de pjäsfabrikanter vi äro vana att annars mer se än lyssna till.
Lagerkvist vill inte roa, tvärtom oroa, han vill ta i kragen, rättare
sagt om strupen, han vill inte visa hur skön världen är utan hur
vederstygglig, avskräckande, förfärande den är.
Ett stycke som Bödeln är en anklagelse, ett anatema, mot bestämda
tidsriktningar, mot aktuella politiska och sociala fenomen. Men det
aktuella nyckeldramat höjer sig till allmän förkunnelse i den mån
skuldadressen suddas ut och dikten ändrar karaktär — till att, som
här, bli ett utdraget verop över hela mänsklighetens eviga
blodstragedi, icke bära nu utan för alla tider. Diktaren bryter själv
udden av anklagelsen och vänder uppmärksamheten mot det hopplösa,
fasansfulla hos livet självt: mot perspektivet, att vi i grunden
ingenting kunna göra åt vår medfödda förbannelse att evigt mörda och
tillintetgöra varandra.
Det berättas, att skarprättaren i våra dagars Tyskland måst ta
tjänstledighet på obestämd tid på grund av obotlig överansträngning.
Även Lagerkvists Bödel dignar av överansträngning under sitt
väldiga svärd, han segnar mot jorden och fantiserar om att halshugga
hela Mänskligheten: "Jag längtar efter den tid, då ni skall vara
utplånade från jorden alla och min arm äntligen skall få sjunka."
Bödeln (som dikt) appellerar eljest icke till visst land och viss
stat, som man velat göra gällande. Den är ett förtvivlans skri över
människolivets allmänna villkor, ett blottande av det kainsmärke,
som står inbränt på hela mänskligheten. Men tolkar man dramat på
detta sätt — och det torde vara det enda rätta — blir det ju bära
så mycket ohyggligare. Det eviga mördandet skall alltså uppfattas
som medfött, outrotligt, och den blodstänkta horisonten mot
mänsklighetens framtid aldrig ljusna.
Till strid på jorden och människorna en ond vilja! ropar
Lagerkvists bödel. Hela detta drama är en blods-ångande häxballad, ett
fråsseri i vidrigheter, en förbannads ångestskri mot livet som ett
ändlöst helvete.
Bur skulle det vara möjligt att mottaga detta s. k. konstverk med
välvilja, eller ens deltagande intresse? Smaken för avrättningar torde
bevisa något helt annat än kultur.
Om det inte var underligt, att publiken uteblev från den mycket
påkostade och påkostande Bödeln, var det inte heller underligt, att
teaterledningen i desperat ilska slängde upp Karriär-Karriär på
scenen. Pjäsvalet kan endast förklaras av missödet med det "litterära"
lagerkvistska stycket. Ty det underbara i den näriga skräddar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
