Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 6 juli 1935 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352 Nat Ellgar
sisk hidalgo, storknande av andfådd ärekärlek, stampande, frustande
av kampbrunst, sprakande av himlastormande blankvers; den unge,
ljust heroiska idealfiguren Prins Hinke, galenpanna och
pliktmänniska på en gång; den syfilitiske gamle Henrik själv, politisk räv
och kraftdespot i all sin lekamliga skröplighet.
Sist och viktigast: Sir John Falstaff! Den figuren har blivit ett
världslitterärt monumentalverk. All lögn, last, kättja, lättja, harpalthet
och omoral, som hopsnörts hos detta kapitala "praktsvin ur Epikurs
hjord" framkallar i själva verket en slags sympati tack vare den
allbetvingande humor och ironiska festglans, som omstrålar
fenomenet. Han är ren diktskapelse och kan inte tänkas som verklig.
Språket saknar uttryck att karakterisera denna monumentalt skulpterade
svinpäls, denna fettskinande isterbuk, fosforescerande av vällevnad
och sektångor. "Hans ansikte lyser i lingonfärg och näsan skiner
svavelblå av druvorna från Cap" — för att använda ett par svenska
skaldecitat (ur annat sammanhang). Då Falstaff morgonen efter det
misslyckade nattliga överfallet, där han spelat den erbarmligaste
pul-trons roli, kommer invältande på krogen: ett helt ton dåligt humör,
har han fräckheten att skryta som över en bravad och med skulptural
självironi förklara, att "dåligt sällskap har fördärvat mej".
Samme Falstaff håller sedan förmaningstal över diverse
mänskliga och samhälleliga lyten, som han från sin säregna utkikspunkt i
livet karakteriserar både slagfärdigt och träffande. På äran sticker
han hål som på en leksaksballong: "Vern har äran? — Han som
dog i onsdags. — Kan man ta på den? — Nää!" . . . Ett helt
tidevarvs skämtlynne har sammansmälts hos denna fantasiskapelse av
moralisk smuts och grotesk stofthydda, en lastens prelat av format
och rang.
Dramaten har stor heder av den för den övriga repertoaren
orättvist undanskuffade föreställningen och man kan blott beklaga, att
icke tillfälle gavs till flera uppföranden.
Fransk salongskomedi för en tynande tillvaro numera men det
vore orätt att kalla Henri Bernsteins Trots allt på Dramaten för
gengångare eller lik, som tittar. Vilka svindlande eleganta komedier
har dock inte denne mondäne litteräre dandy konstruerat i sina dar?
Bernsteins lilla specialitet är societetsskandaler: mesallianser,
en-leveringar, hertiginnedöttrar rymmande med chaufförer —
katastrofer alltnog, som komma parkettgolven i högaristokratins lyxslott att
knottra sig och förlåten i dess visitsalonger att rämna. I detta stycke
rämna dock inga förlåt: man trycker bära på en knapp och
sam-metsdraperierna dras, inte åt sidan, utan tätare för. Inte alltid för
att dölja pikanta situationer tyvärr. Miljön och "den stora
skandalen" ha nämligen blivit påfallande mer tarna: hertigen är bära
regeringsråd, och när familjefästmannen slår opp med den ena dottern,
är det bära för att förlova sig med den andra. Så när som på den
högadliga faderns gråtmilda sorg i rosenrött, här sammetsbrunt, över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
