Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 6 juli 1935 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater
353
den annalkande åldern, är detta allt av uppskakande händelser, som
tilldra sig under den långa kvällen.
Men den vadderade elegansen i replik och dialog (Hjalmar
Söderberg försitter aldrig, ens som översättare, möjligheterna), denna
homogenitet av passion och formkänsla, rytm och stil, tukt och
förfinad sensualitet, som är en i bästa mening fransk specialitet, består,
fastän farligt övernyanserad. Slutakten blir olyckligtvis en enda
svårt utdragen longör.
Endast inledningsakten har ännu något kvar av den bernsteinstil,
som excellerar i orgier av snyftningar, heta viskningar, fingerade
förebråelser, undertryckta hånskratt, hopbiten ilska, kyssar och
försoningar — allt i fräsigaste toaletter av sista snitt.
För alla hel- och halvtoner på denna virtuosa kromatiska skala i
scenteknik fanns icke användning nu — trots allt.
Högsta vinsten, av Somerset Maugham, även den på Dramaten,
gör pretention på att tillhöra den värdefulla dramatiken. Maugham,
som från underhållande fäsör börjat träna till social uppfostrare,
ger sig här in på det farliga facket att väva tillsammans realistiskt
skådespel och drömspel.
Barberarbiträdet Sheppey, duktig yrkesman och ännu duktigare
hårvattenförsäljare, vinner högsta vinsten, 8,000 £, d. v. s. c:a 150,000
kronor, en hel förmögenhet, på toto-tippning, och bereder sig att
placera de sköna pengarna till eget och familjens bästa. Efter en
champagne fest på grund av den lyckliga tilldragelsen får han
emellertid ett lindrigare slaganfall, vilket senare upprepas, och detta är
väl menat som en medicinsk förklaring till vad som därefter tilldrar
sig. Sheppey får nämligen det plötsliga infallet att skänka bort hela
vinsten till de fattiga och elända. Han bjuder in en yrkestjuv och
en professionell gatflicka till sitt torftiga, dygdiga hem och fordrar,
att hustru och barn skola umgås med dessa som jämlikar: som
olycksbarn, värda att hjälpas, enligt den anglosachsiska termen i
dylika fall.
Vad hustru och barn ta sig till har man på känn: de tillkalla en
specialist, Sheppey blir förklarad sinnessjuk och skall avföras till en
vårdanstalt. Innan det kommit därhän, avsomnar emellertid Sheppey
helt lugnt i sin stol — sedan man från scenen fått uppleva syner och
drömbilder av rätt säregen art: gatflickan kommer in som "döden",
rummets väggar försvinna och Sheppey hämtas bort, som i
Envar-spelet, efter förmaningstal och knappstöparpredikan a la Per Gynt.
Det är denna epilog-historia, som förrycker hela sammanhanget
och brutalt slungar åskådaren in i en drömvärld, långt overkligare
och oantagligare än scenens. Så länge den uppfriskande kontrasten
mellan borgerligt leverne och kristlig vandel enligt bergspredikans
krav (som den enkle barberaren söker förverkliga) ger anledning
till både salt och besk satir, är man med: det är ganska tänkvärt
och uppbyggligt alltsammans. Men då rakstugans och det borgerliga
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
