Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 6 juli 1935 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
Nat Ellgar
hemmets mark rycks undan ens fötter och väggarna bokstavligen
ramla ut, tappa också de sedelärande idéerna, ironin, satiren,
sensmoralen, fotfästet: man har hamnat i rena drömspelet, i en fantasi,
som startade på fasta marken men slutade i det blå.
Dramaten hade att tillgå en specialkraft för den kuriösa titelrollen
— varförutan hela stycket varit omöjligt och heller aldrig kommit upp.
I Cenodoxus, dramatiserad sedelärande berättelse i fem akter av
Jacob Bidermann, är det, liksom förut i Envar, meningen att riktigt
"läsa lusen" av den syndiga mänskligheten. Cenodoxus är icke, som
Envar, en rik man utan en skicklig doktor i Paris, här i dikten
symbol för skrymtaktigheten.
Han har hedrats och ärats av alla som en föresyn men i själva
verket burit på ett moraliskt skuldregister, för vilket redovisning
framtvingas i hans sista stund. På dödsbädden reser han sig
jämrande från båren och vittnar om sitt stundande straff.
Det nya i Bidermanns dikt, första gången framförd på latin i
Munchens jesuitskola år 1609, är parallellhandlingen. Jämsides med
en realistisk framställning över Cenodoxus’ jordiska leverne löper
nämligen en symbolisk skildring av det inre skeendet, av det som
Cenodoxus innerst tänker och känner. En transparent klar allegorisk
omklädnad med personifikation av dygd och last, av änglar och
djävlar, precis som i Envar, vilket gör skådespelet lättbegripligt för
den stora hop det var avsett för.
Det intressantaste i Bidermanns skådespel är otvivelaktigt denna
parallellhandling, det dubbelbottnade, som låter dramat så att säga
ljuda från två håll med genom kontrastverkan förstorad resonnans.
Ett av nutidens dramatiska genier, amerikanen Eugen O’Neill, har
ju arbetat med samma problem (Sällsamt Mellanspel), knappast med
synnerlig framgång.
Till slut bör man minnas, att Cenodoxus är barockdikt, en
konstgenre, vars snirklade, sirliga, svulstiga, groteska kynne passar bra
ihop med såväl det allegoriska som patetiska i denna dikt. Man får
anta, att den nu använda Bachmannska bearbetningen är den bästa.
Cenodoxus väcker ingen misskund som tragisk hjälte med
Oidipus-eller andra komplex. Han är en brottslig skrymtare, som varken
framkallar medkänsla eller den tragiska rening, som åsyftas i de
klassiska tragödernas estetiska kodex.
Dramaten hade gett ståtlig ram och besjälad scenisk tolkning på
Konserthusteaterns stora scen åt detta andliga drama, som har en
ganska annan publik än den vanliga. Publikintresset nu vittnade,
att det högre dramat, presenterat i värdiga former, ännu har fullt
berättigande.
Eugen O’Neill fortsätter med sina sällsamma mellanspel och i
Dagar utan mål (Riksteatern) har han infört ett adamsonskt "bättre
jag" som supplement till huvudfiguren. Det sämre jaget spelar
nämligen den mest framträdande rollen, fast det uppträder som fantom
med vaxansikte och diaboliskt väsande i bakgrunden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
