Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 6 juli 1935 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater 355
Styckets titel är så tillvida missvisande som 0’Neill här verkligen
har ett mål: att piska syndfullheten ur en modern businessman med
de mest ogenerade affärsmetoder, på mer än ett område. Tack vare
taktiken med personlighetsklyvning får han gynnaren nästan för
naket avklädd. Roten och upphovet till all ondska, hatfullhet, falskhet,
cynism, bedrägeri, hos denne Mr John Loving in duplo är tidiga
personliga sorger: förlusten av föräldrar och anhöriga under de
farliga pubertetsåren. "Skulden" är sålunda orsakad av olyckliga
omständigheter, av tragiska tillfälligheter, mer än av inneboende,
medveten, överlagd ondska. Vilket onekligen mildrar och i någon
mån försonar hans förmenta gemenhet och moraliska uselhet.
Men 0’Neill har föresatt sig att skriva en modern moralitet och
i slutscenen får man därför se honom, som en ny Envar-Cenodoxus,
störta på knä inför korset med något av: "Du har segrat, Gallilé."
Ämnet smakar onekligen modernitetsjäkt och en frenetisk iver att
till varje pris kittla de senaste nyfikenhetsinstinkterna — men sin
tändande dramatiska intensitet och sitt säkra andliga strupgrepp om
publiken har O’Neill alltjämt kvar.
Dramatens sista vårprogram, Ledaren, är svenskt original av i dag,
det nyaste nya man kan tänka sig alltså. Ämnet är modernt liv,
politiskt liv —■ i Sverge ?
Rudolf Värnlund, författaren, behandlar med förkärlek
arbetarklassens liv och villkor men hans tydligen orubbliga föresats att
avstå från varje politiskt ställningstagande har skapat en egendomlig
hållningslöshet, obestämdhet och oklarhet om vart han egentligen vill
komma och meningen med det hela. Politisk partilöshet må så vara,
men någon slags vink om vad vederbörande anser bra och dåligt
hos ena eller andra partiet är väl inte för mycket begärt?
För att komma ur dilemmat och blanda bort korten låter han i
Ledaren, liksom ofta förut, personliga konfliktmotiv ingripa i
handlingen och smiter så skickligt undan varje programförklaring.
Ledaren Max Brandt har, som 0’Neills Loving, haft bittra
ungdomsupplevelser, vilka verkat bestämmande på hans senare livsriktning. Dtt
är för att hämnas behandlingen från föräldrars och syskons sida han
kämpar sig fram till "ledare"-ställning och med knutpiskan i näven
randar ryggen på ett helt folk. Hela hans ideella bagage är
koncentrerat kring minnet av vännen-frihetskämpen Hennig, den ännu
bakom fängelsemurarna oförskräckte förkunnaren av frihet,
jämlikhet och broderskap. Men på detta lever Brandt icke länge: hans
vänner av underhuggartyp arrangera lätt en politisk avrättning av
obekväme Hennig och rädda Brandt från att än en gång ställas
inför ett själspinande slutavgörande. Den grått-i-gråa plikten utan
försonande omständighet, diktaturens skoningslöshet, grymhet och
omänsklighet breder sig som isig, förlamande atmosfär över
upplösningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
