Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 6 juli 1935 - Litteratur - Lars Levander: Fattigt folk och tiggare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
Lars Levander: Fattigt folk och tiggare. Ahlén & Söners förlag. 111.
Pris 5 kr.
Hur såg Smal-Hans ut förr i, världen? I den tid som så ofta kallas
den gamla goda och så sällan gjorde skäl för namnet. Smal-Hans var
fattigdomen (det är inte bära kärt barn som har många namn) och att
haas uppsyn var en annan än »den moderna, välorganiserade och
noggrant registrerade massfattigdomen» är lätt att begripa. De flesta ha väl
rätt dimmiga föreställningar om hur forna tiders elände närmare var
beskaffat. Dr Lars Levanders arbete, andra delen i en tillämnad trilogi
»Ur samhällsdjupen i forna tider», ger en inblick i det dystra ämnet,
så långt tillgängliga akter nu tillåta. Förf. som ägnat ett halvt livs
arbete åt studier i hithörande ting, har i en tidningsuppsats pekat på att
det är mycket som hindrar ett inträngande till själva kärnan: källorna
äro otillräckliga, stora forskningsområden äro förbisedda. Det material
han här framlägger är emellertid upplysande nog. I främsta rummet
är det Vasatidens svenska fattigliv som belyses, med små utflykter till
andra tider och länder och med vittnesbörd från många olika håll. Om
man rätt besinnar det faktum, att de flesta människorna på den tiden
levde vid svältgränsen får man någon hum om deras lott, som inte ens
nådde fram till denna kräsliga standard. De levde i ett elände som
knappast är fattbart för oss, så bortom allt förnuft tröstlöst var det; man
läser om dessa människors armod som om det gällde onda sagor. Men
man kommer inte ifrån att det gäller fakta om proletärer, som knappast
ännu besinnat sin belägenhet så långt att de kommit på tanken att kräva
något och som utgjorde en så betydande del av rikets befolkning, att
kulturhistorien skulle bli förfalskad om den inte räknade med dem.
Bondenöden avhandlas i ett omfångsrikt avsnitt; bönderna utgjorde
ju den övervägande massan $v befolkningen. Man hade en utomordentlig
talang art klara sig på lite och man tog vara på minsta smula.
Eländet var en institution, man åt barkbröd även i goda år för att ha vanan
inne när de onda kommo. Halm var nästan lika vanligt som bark till
att dryga ut mjölet med; hackelsebrödet ansågs lättare att svälja än det
torra barkbrödet. Också hästgödsel, som legat ute över vintern, kom!
till användning vid bakning, liksom sågspån; så sent som 1812—13 dogo
många i Värmland efter att ha förtärt sågspån av björk. I Dalarnas
finnmarker svulto många ihjäl vintern 1771—72, folk påträffades döda
med munnen fylld av halm. Hela härar av tiggare drogo efter vägarna,
barnen ofta i stora skaror; de fattiga djäknarna ansågo sig vara ’förmer
än andra tiggare och hade sin egen organisation.
Det fanns många sätt art hålla Smal-Hans under bordet, att kämpa
mot nöden. Gården övergav man ej gärna förrän alla andra utvägar
försökts. Man sålde undan allt som kunde säljas. De som arbetade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
