Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 26 juli 1935 - Karl Fredriksson: Måste svensk liberalism vara konservativ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
område, där det passar bäst". Eller, för att använda en mera
slagordsbetonad sammanfattning, "ett system av tilltagande socialisering".
Detta är en inställning, som kommer en realitetsbetonad svensk
socialism så nära, att om det här i landet funnes en liberalism av det
slag Arthur Salter företräder, skulle det vara upplagt för en
praktisk ekonomisk politik efter gemensamma linjer för åtminstone några
tiotal år framöver. Ty oavsett den större eller mindre viljan till
socialisering måste det vid närmare inträngande i problemet stå klart
även för en socialdemokrat, att om det också vore möjligt för
socialdemokratin att i ett slag förvärva den avgörande politiska och
exekutiva makten så skulle det likväl av praktiska och tekniska skäl
knappast vara möjligt — och i varje fall icke vara önskvärt — att gå
fram annat än just efter de linjer Arthur Salter angivit. Det är lätt
att föreställa sig socialisering som en hastig och lustig procedur,
nämligen så länge begreppet socialisering är en abstraktion. Går man
sakerna bara så mycket närmare in på livet, att det blir frågan om
att formulera ett aktuellt handlingsprogram i stället för ett allmänt
programkrav, möter ögat ett myller av angreppspunkter, som gör det
nödvändigt att välja och rata, skjuta det angelägnaste i förgrunden
och det mindre angelägna i bakgrunden, för att det över huvud skall
bli tänkbart att reda upp vad man tagit sig före och vinna ett
praktiskt resultat inom överskådlig tid. Något annat än en dylik
blandform av socialiserade och privatkapitalistiska produktionsformer
företräder i själva verket icke heller den belgiska "arbetsplanen". Den
"socialiserade sektorn" enligt denna plan omfattar den ojämförligt
mindre delen av näringslivet medan större delen lämnas kvar i "den
privata sektorn". Och detta trots att nämnda plan på sina håll
betraktas som ett utslag av synnerligen radikal socialiseringssträvan!
Det må för övrigt påpekas som ett faktum — ehuru sammanhanget
är ägnat att väcka panikkänslor och föra diskussionen på avvägar! —
att till och med de ryska bolsjevikerna eftersträvade ett mera
långsamt socialiseringstempo, detta speciellt beträffande jordbruket.
Beslutet om den hastiga kollektiviseringen frampressades under tryck
av omständigheter, som den revolutionära ledningen icke såg sig
någon annan utväg att bemästra, såvida den icke ville släppa hela
industrialiseringsplanen. De katastrofala följderna av den brådstörtade
ryska jordbrukssocialiseringen bestyrkte, att de tidigare farhågorna
mot ett alltför hastigt socialiseringstempo voro välgrundade. Detta
belyser också den ur socialistisk synpunkt farligaste svagheten i att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
