Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 26 juli 1935 - Karl Fredriksson: Måste svensk liberalism vara konservativ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbetare värre ont än rationaliseringen, som gör en del arbetslösa.
Nämligen driftsinställelsen, som gör alla arbetslösa.
Vad som här framhållits har självklart icke så absolut giltighet, att
det i verkligheten icke kan förekomma både en lön över
genomsnittet och en rationaliseringsgrad under genomsnittet och att företaget
likväl håller sig uppe. Det förekommer ju faktiskt variationer i
lönerna inom samma bransch, och då vanligen så, att det företag som
betalar de högre lönerna är det som bär sig bäst ekonomiskt. (Icke
som följd av de höga lönerna, utan i omvänd orsaks följd, att en god
skötsel, modern teknisk utrustning och måhända även ett bättre urval
av arbetare ger ett så mycket högre produktionsresultat, att
företaget väl tål belastningen av de högre lönerna.) Det förekommer ju
faktiskt också, att en del i tekniskt avseende efterblivna företag
lyckas dra sig fram rätt lång tid vid sidan av och i konkurrens med högt
rationaliserade företag. Men vad som är ett väsentligt faktum, och
som föregående tankeexperiment åsyftar att belysa, det är att den
ekonomiska liberalismens system och dess konkurrenskrav sätter en
gräns för den enskilde arbetsgivarens välvilja mot arbetarna, som
icke kan överskridas utan att det går illa både för den enskilde
företagaren och för de arbetare som han vill vara välvillig emot.
Här vill det kapitalistiska systemets försvarare måhända göra ett
inpass: det är ju självklart, att en arbetsgivare i varje fall inte kan
betala arbetarna mer än som svarar mot värdet av arbetets andel i
den tillverkade varan.
Det ginge väl an, om det bära hängde på att fastställa vad som är
arbetets rättmätiga andel i en vara. (Ehuru detta ibland kan vara så
svårt att man måste ta både matematik och metafysik till hjälp!)
Men det är icke arbetarens berättigade andel i den färdiga varans
värde som företagaren är närmast intresserad av att utröna, när
han vill veta vad han kan betala sina arbetare. Snarare börjar han
kalkylen med att undersöka vilket pris han kan påräkna för den
salufärdiga varan. Det är inkomstsidan, och det är den ram han inte kan
komma ifrån. Inom den ramen måste han sedan sammanjämka de
olika utgiftsposterna, kostnader för maskiner och anläggningar,
lönekostnader för arbetare och anställda, kostnader för råvaror och för
övrigt vad som kan komma på ett allmänt omkostnadskonto, samt
slutligen den ersättning han själv kan göra anspråk på i form av
chefslön eller företagarvinst. Är priset på de övriga
produktionsfaktorerna så lagt eller så tänjbart, att det lämnar en bred och säker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
