Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 27 aug. 1935 - Sigfrid Hansson: Lagstiftning om arbetsavtal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Här bör erinras om den av mig avgivna reservationen mot
kategoriklyvningen. Enligt denna skulle inom olika yrken ete. utbildad
sedvänja kodifieras såsom minimum, men därjämte skulle, med tanke
på arbetsområden där överhuvudtaget inga förmåner av
ifrågavarande slag hittills beviljats, ett generellt minimum stadgas, ifråga om
uppsägningstiden en vecka.
I en lag om arbetsavtal kunna regler angående sättet för
bestämmande av lönens storlek, arbetstidens längd etc., icke gärna upptagas.
Vid fastställandet av sådana arbetsvillkor böra parterna ha fria
händer. Däremot ligger det nära till hands, att man anger vissa mera
allmänna regler till ledning för parterna. Så har också skett i det
nu föreliggande lagförslaget. Detta upptager ett särskilt kapitel om
lön. Med lön förstås, enligt förslaget, "den arbetstagaren
tillkommande ersättning, i vad mån och av vad slag det vara må". Om
arbetsavtal slutits utan att lönen kan anses ha blivit bestämd, skall
arbetsgivaren utgiva "den lön arbetstagaren fordrar, där den ej kan
anses oskälig". Man brukar ju skilja mellan kontant lön och
naturaförmåner. De vanligaste löneförmånerna äro tidlön, ackordsersättning
och provision. Lön kan också utgå i form av tantiem, d. v. s. med
andel i vinsten av ett företags verksamhet, samt i form av premier
för vissa särskilda arbetsprestationer och gratifikationer vid vissa
särskilda tillfällen. I lagförslaget har begreppet lön givits en så
vidsträckt innebörd att det omfattar icke blott vederlag för själva
arbetet utan under vissa omständigheter jämväl ersättning för utlägg
i och för arbetet. För att en sådan ersättning skall anses såsom lön
fordras dock att det principiellt är arbetstagaren som bar att svara
för utläggen, t. ex. såsom fallet är beträffande kostnader för resor
till och från arbetsplatsen, för bostad och för måltider.
I detta sammanhang har man kommit in på frågan rörande vad
man brukar kalla trucksystem, varmed ju förstås, att arbetstagaren
i stället för kontant lön erhåller sitt vederlag i form av allehanda
naturaförnödenheter eller anvisningar på sådana. Trucksystemet
florerade ganska mycket på 1800-talet, särskilt i brukssamhällena, där
arbetsgivaren ofta lämnade anvisningar på förnödenhetsartiklar, som
arbetaren var nödsakad att inköpa i arbetsgivarens egen handelsbod.
På vissa håll i utlandet har man i lag förbjudit trucksystemet.
Förhållandena i vårt land torde icke motivera en mera omfattande
lagstiftning på detta område. Redan av allmänna rättsgrundsatser lär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
