Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 27 aug. 1935 - Valter Åman: Medelklassens växande självkänsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Medelklassens växande självkänsla 451
sett har möjligheter att erövra medelklassen redan nu, trots att
denna klass i stor utsträckning behärskas av individuella
betraktelsesätt och trots att socialdemokratin starkt vädjar till
solidaritetskänslan. Naturligtvis skulle det vara ännu lättare om känslan för det
kollektiva genomsyrat medelklassen, men så är tyvärr ännu ej fallet, även
om vissa tjänstemannagrupper utvecklats i kollektivistisk riktning.
Jag har det intrycket, att medelklassen alltjämt till sin övervägande
del är en lös massa i motsats till arbetarklassen, som uppvisar en
stark bundenhet. Att den lösa eller oorganiserade massan psykologiskt
är mera irrationell än den organiserade, torde vara obestridligt.
Det gäller sålunda att finna den speciella nyckeln till denna
oorganiserade grupps psyke, om man vill appellera till den. Mussolini,
såsom lärjunge till fransmannen Sorel, och även Hitler, ha båda
praktiserat en metod, att vinna "massan",, nämligen skapandet av
"lösenord" eller "myter", men jag vill starkt bestrida att jag
rekommenderat en dylik väg. Jag har utgått ifrån att medelklassen präglas
av individuella betraktelsesätt. Jag har vidare utgått ifrån att
sakpolitiken icke skulle få bli ett rent psykologiskt spörsmål.
Med utgångspunkt från mitt påstående om en del
medelklassgruppers sociala och ekonomiska likhet med arbetarklassen och med
utgångspunkt från den psykologiska skillnaden har jag velat besvara
frågan: Hur skall medelklassen vinnas för en politik som sakligt
måste tilltala den, men en politik där det kollektivistiska
betraktelsesättet intar en framskjuten ställning?
Vill man med framgång vädja till andra människor, så måste
man söka tränga in i deras sätt att se saker och ting. Den enkla
innebörden i min tidigare artikel var sålunda, att man icke kan
presentera sakskälen på samma sätt för en kollektivistiskt inställd
grupp som för en individualistiskt betonad sådan. Om
socialdemokratin i sin agitation schablonmässigt presenterar sina sakskäl utan
hänsyn till dem man appellerar till, ja då har måhända medelklassen
rätt att med skalden utropa: "De tala ett språk som är olika ditt."
Den första förutsättningen att vinna gehör för sin mening är
självfallet att tala ett språk som förmedlar den rätta innebörden av
presenterade sakskäl. Att detta ibland är svårt, därom vittnar den
omständigheten att min artikel i ämnet så grundligt missförståtts.
Den ärade kritikern i "Industritjänstemannen" talar med viss rätt
om den vaknande självkänslan inom medelklassen. Denna vaknande
självkänsla tar sig främst uttryck i tron på möjligheterna att genom
fackliga organisationer själv kunna öva inflytande över
utgestalt-ningen av arbets- och lönevillkoren. Frågan är emellertid i vilken
utsträckning detta sker. Är det, tyvärr, i dag icke alltjämt så, att
den större delen av medelklassen saknar förståelse för det
organiserade och gemensamma hävdandet av sina intressen och detta på
grund av en inbiten individualism?
Är det vidare inte sannolikt att det bland dessa för facklig och
politisk organisationsrörelse främmande finnas element, som vänta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
