Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 27 aug. 1935 - Litteratur - Edvard Thermænius: Riksdagspartierna. Sveriges riksdag, band XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
Edvard Thermænius: Riksdagspartierna. Sveriges riksdag, band XVII.
297 sid. Kr. 8:50.
I det stora samlingsverket, utgivet med anledning av riksdagens
500-årsjubileum, tilldrar sig föreliggande arbete naturligen ett betydande
intresse. Skildringen av riksdagspartierna framföres t. o. m. 1934. Den
börjar med 1867, representationsreforimens första år. Då trodde man att
ett söndrat folk äntligen skulle enas och inga partier uppstå i riksdagen.
Det visade sig vara en alltigenom bedräglig tanke eller förhoppning, ty
redan det första året uppstodo partibildningar, som blevo mera
utpräglade och effektiva än motsvarande grupper under ståndsriksdagarnas
senaste skede. Missräkningen medförde mycken ledsnad, men det politiska
livet måste ju söka sig de fåror, som voro naturliga för detsamma.
Författaren till Riksdagspartierna hör icke till dem, vilka förfasa sig över
partiväsendet. Hans studier ha avsatt en motsatt uppfattning, och han
polemiserar mot 1860-talets mening, enligt vilken partierna voro
någonting lagt och skamligt, en uppfattning som, säger han, ingalunda var för
vårt land ny eller enastående utan tvärtom »synnerligen vanlig på ett
mera primitivt politiskt stadium». Över det primitiva politiska stadfiet
synes ännu i dag många icke ha höjt sig, ty ofta framföres som bekant
en liknande mening, att partiväsendet är av ondo. Förslagna demagoger,
som vilja rasera demokratin, begagna sig med framgång av den primitiva
uppfattningen och driva en agitation, som i uppmärksammade fall lett
till alla partiers förintande utom ett, det som följaktligen blir härskande.
I vårt land får frihetstiden tjäna som exempel på de politiska partiernas
skadlighet. Historieskrivningen har syndat mycket mot denna tid, som
visst icke var så usel som de historiska framställningarna i allmänhet
vilja göra den. I en del av riksdagshistorieverket, som behandlar
frihetstiden, har densamma rehabiliterats ganska ordentligt. I själva verket höll
då på att utbilda sig ett visst parlamentariskt-demokratiskt system av
mycket intressant beskaffenhet. Felet med frihetstiden var icke
partibildningarna utan att partierna icke grundade sig på åskådningar och att
partierna som sådana bedrevo utrikespolitik och deras ledare stundom
insyltades i utländska intressen. Skillnaden mot nu är framför allt att de
dåtida partierna existerade endast bland de aktiva politikerna,
riksdagsmännen, men icke alis inom folket. Nu äro de politiska partierna
folkpartier i den meningen, att de ha större eller mindre anslutning bland
medborgarna, och partierna äro företrädda i riksdagen. Utvecklingen
dithän har varit ganska långsam.
De första riksdagspartierna efter representationsreformen uppstodo
allenast inom riksdagen. Först valdes riksdagsmän — på skiftande grunder,
oftast rent personliga — sedan slöto de sig till partibildningar, som
skapades bland riksdagsmännen. Det partiväsende, som alla politiskt vakna
människor nu finna rätt naturligt, utvecklade sig mycket nyckfullt och
dröjande i vårt land. Först det socialdemokratiska partiets framträdande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
