Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 29 sept. 1935 - Henning Thylin: Kommunisternas senaste »vändning»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476 Henning Thylin
demokratisk maktutövning —- att skapa ett tillstånd med regeringar
utan fast underlag, riksdagsupplösningar och nyval ända till dess
att folket storknade av leda åt ett icke funktionsdugligt system. Men
längre räckte icke krafterna till. Hitler, som kommunisterna skulle
slå, sedan de gjort upp räkningen med "huvudfienden"
socialdemokraterna, slog i stället dem och tyvärr också hela arbetarrörelsen och
demokratin. I mer än två och ett halvt år har han utövat ett
regemente, som framför allt karakteriseras av frånvaron av den för de
tyska kommunisterna förr så förhatliga demokratin. Miljoner tyska
arbetare, som i åratal lånade sitt öra åt kommunisterna, lärde sig
till sist en sak: demokratin var ingenting att ha. I åratal ropade
de efter diktaturen. De fingo den också till sist. Mien den blev
inte riktigt av det slag kommunisterna tänkt sig. Många av dem,
som i helig enfald ropat ut demokratins kompletta värdelöshet,
hamnade i fängelser eller koncentrationsläger. Och de, som undgingo
detta öde, fingo — om de icke likt många av ledarna klarade sig
över gränsen för att i Moskva ostört kunna analysera gångna tiders
"fel" — känna vad det betyder att leva under en regim, där den
värdelösa demokratin lyser med sin frånvaro. De blevo
förtrampade, förpinade, maktlösa, rättslösa. Vid den tidpunkten inställde
sig eftertankens kränka blekhet. Överlag upptäckte man, att
demokratin inte var fullt ut så dålig, som kommunisterna utmålat den,
och att diktaturen har sina vidriga sidor, om man har
oturen att komma på "fel sida" nota bene. Om man i dag skulle
ha möjlighet att fråga de tyska kommunister, som försmäkta i Hitlers
koncentrationsläger, om det var sant som de under många år sade
och lärde, att demokratin blott är ett värdelöst bosch, ja, värre än
så: ett bedrägeri mot arbetarna, så skulle säkerligen svaret bli en
längtans suck efter det tillstånd, som rådde innan demokratin, som
de själva gjorde allt för att undergräva, blev kastad över ända och
ersatt med diktaturen. Hur var det den av Italiens fascister
mördade Matteotti en gång yttrade: "Tyvärr förstå icke många arbetare
uppskatta demokratin, förrän de — förlorat den!"
Förhölle det sig verkligen så, att kommunisterna nu på allvar "lärt
om" i sitt förhållande till demokratin, skulle deras sista "vändning"
kunna mottagas med tillfredsställelse, och man skulle alis icke ha
någon anledning tala om vad som en del kanske mena är den snö
som föll i fjol, men som i själva verket icke är det. Uppriktigt
skall erkännas, att kommunisterna ha en sympatisk sida, men också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
