Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12, 15 dec. 1936 - Jonsson, Thorsten: Monument över livstron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MONUMENT ÖVER LIVSTRON
Av THORSTEN JONSSON.
Om The Moon of the Caribbees, ett av de bästa bland Eugene
0’Neills ungdomsverk, har författaren själv vid något tillfälle
skrivit, att han där känner sig ha fått med något av "outgrundliga aktiva
krafterna bakom livet" — "the impelling, inscrutable forces behind
life". Det är en sats som innesluter både 0’Neills styrka och hans
svaghet som författare. Det han säger pekar på något väsentligt: vad
han i grund och botten vill med sitt rikt fasetterade författarskap
är att få grepp om något på djupet vitalt, få tag i vad som är
blod-fullt och rörelsekraftigt. Det har också gett ett eruptivt drag åt
mycket av vad han skrivit; det är ofta man i hans skådespel hör den
dova trumma, som i första akten dunkar i takt med åskådarens puls,
som under spelets gång ökar tempot, och som inte släpper sitt grepp
om en, förrän man sugits upp i den virvel — den trumvirvel och den
virvel av sjudande emotioner — som dramat kulminerar i; bakom
fonddekorationen pulserar denna dunkande trumma i bara ett av
hans skådespel, men i replikernas orkester urskiljer man den i nästan
alla. _ _ _ |j: . |
Det är 0’Neills styrka. Men samtidigt är det hans svaghet: ty
detta drag hos honom uppträder inte bara som puls, utan också som
program. Ibland verkar det som han ville få dessa impelling,
inscrutable forces på en formel; men "krafterna bakom livet" är inte
tillgängliga för formuleringar, eller, försiktigare sagt, bara tillgängliga
för negativa formuleringar. Själva satsen om "the impelling,
inscrutable forces behind life" säger oss ingenting om dessa krafter utan
bara något om den personliga upplevelsen hos den som har tyckt
sig erfara dem. Det är en sak att i ett konstverk förmedla sådana
erfarenheter; men det tjänar inte mycket till att diskutera dem, att
framlägga en upplevelsernas dogmatik. Och det är 0’Neill inte alltid
fri ifrån. I hans dramatik finns inte bara den eruptiva linjen, den
levande pulsen — från The Moon of the Caribbees och fram till
Mourning Becomes Electra —, där finns också den inte självfallna
symbolikens linje, en formalistisk linje — den dyker upp i Beyond
the Horizon, och man kan följa den fram till Days without End. I
The Great God Brown har de sammantvinnats, och det skådespelet
rymmer också både den störste diktaren 0’Neills och den minst
betydande.
I ett par av hans pjäser bär skådespelarna mask, och i ett par
andra talas det ofta om att de medagerandes ansikten liknar masker.
Det tekniska greppet och den bilden pekar på något väsentligt för
0’Neills författarskap: han söker och arrangerar tillfällen att rycka
masken av människan, han vill komma åt det hos henne, som står i
kontakt med eller jagiskt strider mot "krafterna bakom livet". Ibland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
