Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12, 15 dec. 1936 - Kinberg, Olof: Kriminalpsykologi och kriminalpolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig till med växeln och begagnat den för egen räkning. Han var
övertygad om att han hade rätt att försvara sin egendom och att han
handlat fullkomligt riktigt när han försökt skydda sig för ekonomisk
ruin genom annans förvållande. Att övertyga Nilsson om att man inte
har lov att göra vad som helst för att skydda berättigade intressen
var lönlöst. På grund av sin starka undermålighet i
förståndshänseende, sin patologiska och förryckta halsstarrighet och vissa
paranoiska vanföreställningar blev Nilsson straffriförklarad och undgick
sålunda åtminstone straffarbete. Den ekonomiska epilogen till denna
sorglustiga historia är att Nilssons son betalade hans växelskuld (640
kr.) och konkurskostnaderna (450 kr.) varjämte fastigheten överläts
på sonen hos vilken Nilsson numera bor.
Även innan vi lyckats sträva oss fram till ett kriminalpolitiskt
system som bättre än det nuvarande är i stånd att på ett förnuftigt
sätt bekämpa brottsligheten skulle mycket vara vunnet om våra
rättskipningsorgan verkligen på allvar försökte utnyttja de åtgärder mot
detta samhällsonda, som vi redan äger. För att detta skall kunna ske
måste domaren varje gång han har att avkunna en dom i ett
brottmål för sig själv uppställa och söka besvara vissa frågor.
Varje gång han ser en brottsling inför domareskranket måste ban
sålunda fråga sig vem det är han har framför sig. Men han bör inte
nöja sig med att konstatera att den tilltalade är förskingraren
Svensson eller tjuven Karlsson, utan söka lära känna den person över vars
öde han skall bestämma så väl, att han kan klargöra för sig vilka
individuella faktorer och vilka miljöomständigheter det är som gjort
att den tilltalade kommit i sin nuvarande situation.
Han måste därefter fråga sig vilken av tillgängliga
kriminalpolitiska åtgärder som är den lämpligaste för att hindra att den tilltalade
ånyo kommer i ett sådant läge.
Han måste vidare ha klart för sig att varje dom över en brottsling
är en praktisk brottsterapeutisk åtgärd och inte en abstrakt
formalitet med vars eventuella verkningar han själv inte har att skaffa.
Han måste slutligen besinna att det finns mycket goda skäl för
den uppfattningen att ett vanligt straff i en mycket stor procent av
alla grövre brottsfall är den åtgärd som har minsta utsikten att ge
något gagneligt resultat och att det sålunda inte finnes den ringaste
anledning att betrakta det vanliga straffet såsom den självfallna och
"naturliga" åtgärd, som man tillgriper i första hand, utan prövning
av möjligheten att använda andra.
Om domstolarna vande sig att före varje domfällande resonera på
detta sätt, så skulle de därmed på ett betydelsefullt sätt införa
kriminalpsykologin i rättslivet och därigenom göra rättsskipningen i
brottmål till en levande social funktion, under klart medvetande av de
allmänna och enskilda, praktiska intressen som den avser att tillgodose,
i stället för det abstrakta, tomma och verklighetsfrämmande
ceremoniel som den f. n. ännu alltför ofta är.
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
