Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 10 febr. 1937 - Nilsson, Karl: Neutralitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NeiäraUtet 79
nyligen uttryckt det, genomför "små men goda reformer". Men när
en sådan lösning är utesluten i Spanien, hur ställer sig den svenska
borgerligheten då? Antingen den vill det eller inte, måste dess
sympatier gå till Franco, eftersom regeringens seger politiskt och
psykologiskt måste få den effekten, att "folkfrontspolitiken" i detta ords
allra vidaste bemärkelse vinner ökad auktoritet och styrka på
bekostnad av de "gamla beprövade" politiska metoderna. I demokratins
huvudländer, England och Frankrike, kommer verkan att bli mycket
påtaglig, för Sverges del kan man åtminstone våga det påståendet,
att en seger för den spanska regeringen icke kommer att göra det
lättare för högern att återuppbygga sina raserade positioner utan
sannolikt betydligt svårare. De svenska nazisternas reaktion inför de
olika alternativen behöver man av naturliga skäl inte orda vidlyftigt
om.
Det är den inre situationen, både i Spanien och Sverge, som
inspirerat den svenska borgerlighetens nya neutralitetsteori. Inre
hämningar och yttre tvång av inrikespolitisk art hindrar den att på ett
mera aktivt sätt ta ståndpunkt för de spanska rebellerna. Och då
den inte kan ta någon mera markerat positiv ståndpunkt — annat än
i vissa tidningar — tvingas den helt automatiskt att i stället ta
ståndpunkt mot dem, som kan ta ståndpunkt och måste ta ståndpunkt,
eftersom de representerar de progressiva krafterna i det demokratiska
Sverge. Borgerlighetens krav på absolut inaktivitet i den spanska
frågan har f. n. ingenting med svensk utrikespolitik att skaffa. Det
är endast ett uttryck för den olust som framför allt högern känner
att vara satt på politiskt undantag.
Jag har förut påpekat, att vid tidigare kritiska tillfällen alltid
vänstern varit neutralitetens säkra värn, medan hotet mot neutraliteten
kommit från högerhåll. Ingenting har härvidlag ändrats. Skulle
vänstern inte längre vara pålitlig i sin vilja till neutralitet, vore det
för övrigt fullständigt meningslöst att ens diskutera Sverges
möjligheter att i framtiden ställa sig utanför en krigisk konflikt av större
omfattning. Ty om de breda folklagren, arbetarna och bönderna,
sviktar, var skulle neutraliteten då förankras ? Eller tror man, att dessa
folkgruppers politiska representanter i sin utrikespolitik innerst inne
syftar mot helt andra mål än dessa folkgrupper själva?
Ju mer man granskar den svenska borgerlighetens anspråk på att
vara neutralitetstankens enda och sanna bärare, dess tydligare märker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
