Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 10 febr. 1937 - Åström, O.: Den tyska kyrkans läge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den tyska kyrkans läge 113
intresse, så i den på 80- och 90-talen mycket aktuella
lantarbetarfrå-gan. Hur starkt det konservativa greppet var över den evangeliska
kyrkan visar den fientlighet mot socialdemokratin, som man
affische-rade. Wilhelm II :s hovpredikant Drysander lär en gång ha uttryckt
sin stolthet över att aldrig ha räckt en socialdemokrat handen. Och
hans efterträdare Döring som ännu är första predikant i
Berliner-domen, excellerade under Weimartiden i de fränaste utfall från
predikstolen mot Braun et consortes, som han helst ville hänga. Då
1925 Hindenburg lät sig uppställas som presidentkandidat av centrum
och socialdemokrati betraktades han av kyrkfolket som förrädare och
desavuerades. Ett betecknande symptom på Weimartidens andliga
tillstånd är följande. Professor Dehn i Halle hade oklokt nog låtit
undfalla sig ett uttalande att minnestavlor över i världskriget fallna
strängt taget icke borde uppsättas inom kyrkans murar. Det var att
såra de tyska patrioternas ömmaste punkt, de fallnas minne och det
stora krigets mening. Dehn tvangs av larmande
studentdemonstrationer att avgå.
Alltnog adel och kyrka bar alltså under kejsardömets tid tungan för
riket. Den uppslagsrike filosofen Max Scheler har en gång uttalat
den meningen att det varit vida bättre om de traditionsvårdande
kretsarna, som nu kom att bära ansvaret också för borgardömet, i tid
avkopplats från högsta ledningen, det skulle icke ha lett till en så
stor förbrukning av det moraliska kapitalet. Som det nu var blev
diskrepansen alltför stor mellan den officiella ledningen och
samhällets verkliga rörelsetendens, bestämd av liberala konkurrensprinciper.
Detta avspeglar sig på ett märkligt sätt också i individens liv. Ett
egendomligt fall är den ryktbara samhällsforskaren Max Weber,
frisinnets främste man under Wilhelm II :s tid. I hans familj, en
borgarsläkt från West fålen, inträffade generation efter generation —
se hans makas briljanta biografi över honom — det egendomliga
förhållandet att hustruns kristet färgade livssyn kontrasteras mot
makens politiskt-praktiska kyla och rationalism. Själv tillhörde Weber
den hårdare typen inom familjen men drevs likväl att ta parti för
modern mot faderns känslolösa oförstående och framkallade därmed
en brytning. En liknande konflikt uppträder också i hans
författarskap som genomgående kretsar kring problemet kristendom och
samhällsliv. I sin berömda uppsats om puritanismen framställer han den
som kapitalismens kanske viktigaste orsak liksom han betraktar den
rationalistiska tendensen i kristen ande överhuvud som grunden till
Europas egendomliga särställning vis å vis andra kulturer. Och i sin
praktiskt politiska verksamhet strävade han efter syntes mellan
kristet, nationellt och socialt och blev en av grundarna av Friedrich
Nau-manns nationalsociala parti, i vilket man torde ha rätt att se en av
de rottrådar som för till dagens makthavande i Tredje riket.
Teoretiskt omsättes denna brist på överensstämmelse mellan den
officiella makten och de bestämmande samfundsmakterna i en
överallt dominerande uppfattning av kyrkans roll som man skulle kun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
