Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 10 febr. 1937 - Åström, O.: Den tyska kyrkans läge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 O. Åström
na benämna den romantiskt-liberala. Romantisk är den i så måtto
som den betraktar kyrkans roll med aktning men i stil med
romantikens allmänna hållning likväl förklarar den vara talesman för en
definitivt förfluten kulturperiod. Max Weber är en av dem som
systematiserat denna uppfattning, den berömde Spengler en annan. I
dennes "morfologi" blev den medeltida kristendomen det artegna
uttrycket för den faustiska kulturens själ, härligt levande i
domernas väldiga rymd, men stelnande till döds efter reformationen och
femtonhundratalets tridentinska möte. Söker någon hävda
kristendomens starka inflytande även i nutida liv, har Spengler endast
ra-tionalistens gäckande leende till svar: vår tid är teknikens och
krl-garhövdingarnas. Ett annat exempel är sociologen Ferdinand
Tön-nies’ arbete om den offentliga opinionen. Han konstruerar där upp
en motsats mellan två kulturkretsar, av vilken en benämnes
Gemein-schaft, gemenskap och en Gesellschaft, organisation. Det
utmärkande för den förra är en endräktig samverkan mellan sed och religion,
den senare kännetecknas av konventionens, juridikens och den
allmänna meningens starka inflytande. Också Tönnies har sitt hjärta
hos gemenskapens mera äkta former men han anser utvecklingen till
teknik och yttre organisation ödesbunden och obeveklig. Det är
samma romantiskt-liberala betraktelsesätt: vad man ger med ena
handen, tar man tillbaka med den andra. Vi skall sedan se hur de i
Tredje riket härskande själsverktygen är en direkt fortsättning av
denna opinion. Ett annat belysande fall är också berlindocenten
Groethuysen, som har skrivit ett utmärkt arbete om katolicism och
borgardöme i Frankrike. Han framhåller att den gamla
religionsformen vilade på nära samverkan och ödmjuk känsloförbundenhet
med naturens och fruktbarhetens krafter. Men om något är
främmande för borgaren menar Groethuysen så är det ödmjukhet. Han
kännetecknas tvärtom av det ur själens innersta djup trängande
medvetandet av att han "är något". Det är denna starka självkänsla som
gör tradition och vördnad för naturens makter löjliga i hans ögon
och då dödens mysterium också för honom är outgrundligt blir hans
enda utväg så outsägligt platt och torftig som att helt enkelt ignorera
detta mysterium och dess praktiska följder.
Vad skall nu kyrkan säga till det romantiskt-liberala
betraktelsesättet? Två vägar synes ha blivit mest anlitade. Den ena var att
gå med utvecklingen i hopp om att genom koncessioner kunna
förskaffa sig inflytande. Metoden är givetvis lika gammal som
upplysningens egna makter men i arbetarrörelsens tidsskede var det två
grupper som stod i förgrunden. Den ena var den liberaliserande tyska
katolicismen med sin sociala reformpolitik och sitt starka inflytande
över arbetarkretsar — de kristna fackföreningarnas medlemsantal
var absolut sett större än den nutida svenska landsorganisationens.
Den andra var den reformvänliga lutherdomen, representerad av den
s. k. evangeliskt-sociala kongressen. Gruppens förste ledare var
Wilhelm I :s hovpredikant Adolf Stöcker som på ett kristligt socialt pro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
