Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 26 juli 1937 - Björnberg, Arne: Det norske arbeiderparti fyller 50 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334 Arne Björnberg
vid denna tid vara omöjligt att påvisa, ehuru man naturligtvis i allt
högre grad gjorde siig bekant med t. ex. Marx’ skrifter. Under de
efter partibildningen närmast följande 10—15 åren pågick nämligen
en utveckling som berättigar en att i början av det nya seklet tala om
ett arbetarparti med klart socialistiskt idéinnehåll. Vid den
’tidpunkten hade partiet också växt tillräckligt i styrka för att vinna en egen
stortingsrepresentation. År 1903 debuterade det i stortinget genom
att erövra fyra mandat.
Dessförinnan hade det i stort sett i de rikspolitiska avgörandena
uppträtt iSom stödparti åt vänstern, något som har sin motsvarighet
på andra håll, bl. a. också i Sverge. Vid 1894 års val försökte
arbetarna i Norge operera på egen hand, men experimentet resulterade i
ett avskräckande fiasko. Däremot stod åtskilligt att vinna genom att
stödja vänstern och samtidigt pressa på den för att få dess ledande
män att i gengäld ta hänsyn till ar’betarnas krav.
Denna allianspolitik med vänsitern och de taktiska problem den
framkallade hörde till aAetarrörelsens viktigaste frågor under dessa
år. Samarbetet med vänstern hade också andra orsaker än arbetarnas
svag^het. Efter Sverdrup-vänsterns klyvning i ren och moderat torde
den rena vänstern med sin ledare Johannes Steen i sin politik ha
motsvarat det mesta av vad arbetarpolitiken under dessa år syftade
till. I den mån som sociala och ekonomiska frågor under denna
unionsstridernas mest våldsamma period över huvud togs upp i
inre-politiken, skedde det i regel av vänstern som i stortinget framstod
som försvarare även av arbetarklassens intressen.
Vid sidan av unionsfrågan ägde rösträttsfrågan vid denna tid
ständig aktualitet. För vänstern gällde det framför allt att genom
rösträttens utsträckning skapa ett så starkt uttryck som möjligt för norsk
självständighet gentemot Sverge. Utifrån delvis skilda motiveringar
sammanföll här sålunda vänsterns och arbetarnas önskemål.
Vänstern genomförde 1898 ett beslut om allmän rösträtt för män
fyllda 25 år. Dessförinnan hade ett par år tidigare kommunal
rösträtt genomförts på samma betingelser. Därmed hade för arbetarna
det viktigaste skälet till en intim allianspolitik med vänstern
försvunnit. De kunde börja istå på egna ben. Men även under den
närmaste tiden efter 1898 liksom under åren före reformen fortsatte de
sin opportunistiska politik, nu under ledning bl. a. av advokaten
Ludvig Meyer och bonden Chr. Hornsrud, vilka efterträtt pionjärer
sådana som Holtermann Knudsen och Carl Jeppesen.
Efter unionsfrågans lösning, när de inrikespolitiska problemen åter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
