Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 26 juli 1937 - Litteratur - Roger Martin du Gard: Les Thibault VII. L'été 1914
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
Roger Martin du Gard, Les Thibault VII. Vété 1914. 3 vol. N. R. F.,
Paris 1936.
»Sommaren 1914» är titeln på de tre mäktiga volymer med viLka Roger
Mariiin du Gard efter en paus på å)tta år lagt slutstenen till siitt stora
verk Les Thibaiult. Man har undrat mycket över förfrs tystnad
och ofta med besvikelse trott sig för alltid gå miste om slutet på denna
spännande familjekrönika. Han har visserligen tid efter annan givit
mindre livstecken ifrån sig, såsom den fräna skissboken från franska
landsorten, »Vielle France», och den utsökta teaterpjäsien »Un taciturne»
(även spelad i Sto.ckholm), vilka vittnat om att hans skaparkraft
fortfarande viarit obruten. Detta har dock endast ökat gissningerna om
anledningen till uppskovet med »Les Thibault»; det har berättaits att förf.
flera gånger haft verket klart men i sista stund beslutat sig för att
grundligt omiar/beta det. Och när man nu har tagit del av de sista volymerna,
förstår man orsaken. Det har icke varit nog för Martin du Gard att ge
sitt livsverk e,n avslutning som han lätt och ledigt skulle kunnat avbörda
isig med det redan givna materialet. Det synes istället ha blivit eitit
oavvisligt två^ng hos honom att samtidigt göna ett debattinlägg i/ tidens stora
frågon. Han hade i de föregående delarna fört sin hjälte fram till
ra’>n-dien av världskatastrofen 1914. Han har sedain tvingats att taga ställning
till de därmed förknippade problemen-, och ju me:r han trängt in i dem,
desto isvårare har det blivit för honom att i en vanlig romans med
nödvändighet förenklade form omsmälta sina intryck. Och denna
konstnärliga kris har ounidgänigligen kommit att avspegla sig i det till att börja
med genom omfånget imponerande slutavsnittet. Man kan nog inte
komma ifrån att romanenjs handling — åtminstone innan maffi vant sig vid
förf:s nya teknik — ofta på ett störainde sätt stoppas upp av de ständigaj
politiska diskussionerna, men vad det konstnärliga helhetsiintrycket
därigenom blir lidande på, får man igen genoim en alltmera stegrad reispekt
för en man som med ofmutlig sanni;ngskärlek kämpat sig fram till
klarhet och förmått ge sin erfarenhet uttryck i ett dokument där själva fakta
utgöra en vädjan till fred odh i sin styrka toride ha få motstycken i
modern litteratur.
Därmed är icke sagt att Roger Martin du Gard skulle ha kommit fram
till någon universallösining av det komplicerade problem han satt sig att
behandla. Bokens tragiskt-symboliska avslutning synes i själva verket
utmynna i bitter resignation. Men detta betyder mindre än att förf. i sin
behandling av problemet låter framskymta en lösning, som trots att deni
icke var moge’n 1914 och kanske inte hinner bli det till nästa gång det
gäller, dock efter varje bakslag kommer att hävdas med förnyad styrka
och med seg oeftergivlighet arbeta sig fraim från utopi till verkligfhet.
Detta ideal kommer visserligen att skörda sina offer. Hos Roger
Martin du Gard är det Jacques Thfhault som till slut står kvar som dess ende
tro^g^ne försvarare — i opinionens ögon brännmärkt som liandsförrädare’.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
