Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 20 okt. 1937 - Rück, Friedrich: Agrarproblem och bondepolitik i Schweiz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agrar problem och bonde politik i Schweiz 487
man i stället för stallarna bygga lador, anskaffa tröskimaskin^r och
i stället för kor håla oxar eller hästar. En sådan omläggmng möter
dessutom hinder i den mycket för höga jordräntan, som kan
fram-(skapas endast genom de högre inkomsterna av ikvalitetsprodiiktion.
Man befinner sig därför i en cirkel ur vilken det ur rent
kapitalistisk tankegång icke finns någon utväg. Kvalitets- och
iörädlings-industrin är nödvändig om det i jordbruket nedlagda kapitalet skall
kunna förräntas, men just dessa näringsgrenar stöta på trängre
marknad-sgränser. Tiden kräver mäss framställning av livsmedel för
den egna befolkningen av politiska skäl såväl’ som ur synpunkten att
det vore önskvärt att återerövra den inre marknaden åt bönderna,
men detta stöter på hinder icke blott från den utländska konkurrensen
utan också med hänsyn till kapitalets förräntningskrav. Visserligen
garanteras sedan år tillbaka ett visst spanmålspris för att befordra
böndernas spannmålsodling, ett pris, som fastställes av parlamentet,
men så länge skuldproblemet icke är löst, kan man icke räkna med
någon större ökning av spannmåls- eller potatisodlingen.
Den del av befolkningen, som sysselsättes inom jordibruket, har
minskats under de sista årtiondena. År 1888 var siffran 36,6 proc.
för dem, som hämtade sin inkomst från jordbruk, år 1900 ännu
30,4 proc., 1910 26,1 proc. men 1930 blott 20,4 proc. Utvecklingen
under de sista krisåren kan ännu ej över^blickas, men trots den stora
arbetslösheten i städerna kan man icke tala om någon
tillbakaströmning till landsbygden. Tvärtom fortsätter tilllströmningen till ’Städerna
även under krisåren trots att arbetsförmedlingarna i städerna och
po-lismyndigiheterna försökt lägga hinder i vägen för en dylik flyttning.
Rätten att fritt flytta, som garanteras av förbundsförfattningen, finns
delvis kvar endast på papperet.
Sedan 1920 har antalet i jordbruket sysselsatta sjunkit icJke endast
i förhållande till den ökade befolkningen utan också absolut. Medan
siffran mellan 1888 och 1920 utan större förändringar svängde kring
490,000, har den därefter gått ned till omkring 420,000.
Landsbygdens avfolkning, ett uttryck som man visserligen ej får ta
bokstavligt, ty en stor del av industrin ligger på landsbygden, har förlöpt
parallellt med den ovan skisserade produktionsförändringen. Ty
medan antalet boskapsägare långsamt men stadigt gått tilllbajka under de
sista femtio åren, har antalet nötkreatur och svin ökats. 1876 ägde
38,000 personer en enda ko ooh blott 28,000 bönder hade mellan 7
och 10 kor, vilket då för tiden gällde för ett bra kreatursbestånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
