Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11, 20 nov. 1937 - Nordström, G. Hilding: Socialdemokratin och några av det tidigare nittiotalets kulturproblem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Socialdemokratin och det tidigare nittiotalets kulturproblem 545
hälklager. Utan nationell solidaritet ingen levande frihetsanda inom
vhela folket. Men om en dyliik anda komme att genomtränga hög
odh låg, då sikulle, förutsatte man, känslan för det värde, som hela
landets nationella frihet inneibar, efter hand växa sig stark.
Nittiotalets ideologi stod alltså i medveten opiposition tiil åttiotalets
övervärdering av de kosmopolitiska idealen.
Motsättningen mellan de bägge tidsriktningarnas idéer blev
emellertid på många områden alltför snabbt utpräglad, för att den
kulturellt orienterade delen av den breda publiken skulle hinna följa med
i vändningen. Detta så mycket mera som dennas tanke- och
känslovärld på djupet var närmare besläktad med åttiotalets väsen än med
den anda, för vilken tidens nyromantici voro exponenter.
Tydligast framträdde förskjutningen i världsåskådning och
livs-värdering i böckemas värld. De stora arbetarmassorna hade dock
precis som det illitterata borgerskapet föga känning av att en ny
litterär guldålder brutit in. Varken Heidenstams nya diktsamling
eller Levertins noveller eller Heidenstams "Renässans" eller den av
Heidenstam och Levertin tillsammans nedskrivna programskriften
"Pepitas bröllop" — det nya skedets bägge liitterärprogrammatiska
;portalverk — eller deras och andra nittiotalsdiktares tidigare verk
torde ha haft någon egentlig läsekrets bland arbetarna eller djupare
inflytande på de ur arbetarklassens egna led utgångna poeterna under
denna tid eller de författare, som eljest stodo arbetarna nära såsom
Ernst Hellborg, Saxon-Lindström, Siigvald Götsson, Atterdag
Wer-melin, Henrik Menander, Gottfrid Frösell, Karolus (K. G.
Gabriels-son) m. fl. Icke ens den, som mest virtuost tillägnat sig den
moderna litteraturhistoriska forskningens deteiktivmetoder, sikall under
sina klappjakter efter de äldsta proletärdiktarnas litterära förebilder
vara i stånd att spåra några påverkningar från litteraturens mästare
under 1880- eller 1890-talet, vare sig i ämnesval eller stilkultur. De
flesta av dessa arbetardiktare hade i sin tämligen valhänta litterära
teknik knappast kommit iöxhi de enklaste konstgreppen hos Blanche
odh Runöberg, även om en och annan äkta och originell pärla rymdes
i deras produktion. Den formellt säkraste av dem — Hellborg —
kunde understundom t. o. m. höja sig till en retorisk flykt, som för
Snoilsky i tankarna.
De äldsta proletärpoeternas dikter voro mestadels tillfällighetsverk
med ämnen, som hämtats ur gemene mans erfarenhetssfär, det må
ha varit en demonstration, en kamrats födelsedag eller bortgång, en
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
