Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1938 - Lindbom, Tage: Svensk socialdemokrati under genombrottsåren 1889-1894
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk socialdemokrati under genombrottsåren 1889—1894 279
flera gånger frågan varit på tal att samla Sverges arbetare i en
riksorganisation, som då skulle få närmast en politiskt-liberal prägel.
Planerna hade tagit fastare form på 1886 års arbetarmöte och
meningen var att på nästa kongress, som skulle hållas år 1890,
konstituera ett de svenska arbetarsamfundens förbund. Detta gav
socialisterna anledning att påskynda sina förberedelser att konstituera ett
svenskt socialistiskt parti. Man fruktade på det hållet, att liberalerna
skulle rycka med sig inte blott politiskt vakna, rösträttsradikala
arbetare utan också stora delar av den fackliga rörelsen. När frågan
om konstituerandet av ett socialdemokratiskt arbetarparti
diskuterades i socialdemokratiska förbundet i Stockholm hösten 1888 och
vintern 1889, betonade flera talare, att det gällde att förekomma
liberalerna. Att ett eventuellt liberalt parti skulle bli en farlig konkurrent
för socialisterna och att dessa måste skynda sig att konstituera sig
som parti, var obestridligen en viktig orsak till att
socialdemokratiska förbundet beslöt sig för att omedelbart utfärda inbjudan till
en konstituerande kongress på våren 1889.
Partiets organisation blev från början decentralistisk. Kongressen
avlböjde med stor majoritet upprättandet av en central partistyrelse.
Man var t. o. m. så försiktig, att man inte ens utsåg en ordförande
bland de 7 förtroendemän, som närmast voro att betrakta som
partiets funktionärer. Författaren har givit en ingående skildring av
diskussionerna härom. Förklaringen till denna djupa misstro mot
en centraliserad partiledning ligger nog inte enbart däri, att vissa
lokalt inflytelserika partimän vägrade att underkasta sig en
överledning i Stockholm (Danielsson skulle då vara den, som i första hand
skulle kunna misstänkas härför) utan även däri, att det inom
radikala kretsar fanns en allmänt utbredd motvilja mot varje form av
centraliserad makt. Den svenska radikalismens motvilja under
1870-och 1880-talen mot det centralistiska byråkratväldet var djupt rotad.
Danielsson gjorde betecknande nog en analogi med statsmaskineriet
i det bestående samhället, vars hierarkiska organisation med
över-och underordnade funktionärer, som sitta och "styra", han hjärtligt
hatade. Man kan knappast säga, att Danielsson här gav uttryck åt
någon "anarkistisk" tankegång: inom den liberala arbetarrörelsen
påträffades ofta samma motvilja mot centralism.
Den konstituerande kongressen gav ej rörelsen något bestämt
program. Däremot har d :r Nordström påpekat, hurusom det österrikiska
s. k. Hainfeldprogrammet, en serie principuttalanden, vilkas upphovs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
