Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beyer, Nils: Från Julius Cæsar till professor Mamlock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350 Nils Beyer
våra dagars diktatorer av typen Mussolini eller Hitler, är för övrigt
inte Caesar med sin ålderdoms skröpligheter och sin litet döda
värdighet — utan Marcus Antonius, den hale demagogen, som med
samvetslös skicklighet utnyttjar mordet på Caesar för att hetsa upp
folket mot det demokratiska frisinnets män, Brutus och Cassius, och
för egen räkning ta hem spelet. Men en sådan tolkning (som här
endast anföres som tankeexperiment) jävades så grundligt som
möjligt av Anders de Wahls liktal.
Hela denna fråga har ju inte heller något att göra med den
sällsamma livskraft, som skådespelet fortfarande äger, eller med
föreställningen som sådan. Denna var också, utan att höra till Olov
Molanders starkaste, i många avseenden minnesvärd. I första rummet
tack vare tolkningen av Csesar, denne avtynande världserövrare, som
diktaren själv behandlat en smula alltför-mänskligt, men som av Lars
Hanson hade fått en härskargestalt av enastående och bländande
resning. Han var magnifik, där han gick sin sista, ödesbestämda väg
genom gator och gränder till Capitolium för att under Pompejus’
kolossalstaty möta de sammansvurnas dolkar. Beträffande de övriga,
till ett hundratal uppgående skådespelarna, kunde man på vissa
punkter finna spelet en smula diskutabelt: som den allvarlige Brutus,
vilken från böckernas värld kastas ut i striden, var Uno Henning en
grann romare, men det var inte en man som för sitt inre öga skådat
den platonska idéhimlen i stilla stunder, och inte heller hade Gabriel
Alw den genomträngande politiska fanatismen hos Cassius, denne
magre man, som tänker mycket. Det som skådespelaren vackrast fick
fram, var också vänskapen med Brutus.
Anders de Wahls Antonius var en intressant rollskapelse, men inte
heller den var alldeles kongruent med den slipade syndare, man
finner hos Shakespeare. Troligen hade han, som det är modernt nu för
tiden, tänkt sig att lägga tonvikten på "det rent mänskliga", och det
stora liktalet på Forum under en sydländskt blå himmel med de vita
palatsen skinande i fjärran, var visserligen en prestation i den stora
stilen, men i grund och botten en storartad missuppfattning: här stod
en man med blödande hjärta i stället för den cyniskt beräknande
politiker, som är en av diktarens mest fascinerande gestalter. Dock
finnes det, som efter premiären med rätta framhölls av Bo Bergman,
ingen skådespelare i detta land, som läser den shakespearska
blankversen med en sådan lyrisk schwung som Anders de Wahl.
Trots divergerande uppfattningar om ett och annat var det likväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
