Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11, 20 nov. 1938 - Fredriksson, Karl: Liberalismens renässans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546 Karl Fredriksson
av den typ, som icke har ett uns av solidaritet ens mot en kapitalistisk
gemenskap. Men det är en ytlig oöh dum propagandalögn att
kapitalismen och nazismen trivs tillsammans på grund av naturlig
själs-frändskap. Har kapitalismen en framtid, icke som viljelös vasall
under en övermäktig statsmakt, utan som en självständig nyttig och
drivande kraft i det ekonomiska sammanhanget — då är denna
kapitalismens framtid förbunden med demokratin, icke med diktaturen.
Men även i demokratierna är det hög tid, om den fria
företagsamheten vill hävda en plats. Lavergne blir förskräckt å kapitalismens
vägnar, när han ser varthän det pekar:
Om jag vore industrimän skulle en sak skrämma mig: hastigheten i den
kapitalistiska regimens upplösningsprocess åtminstone inom vissa grenar av
produktionen. Om denna utveckling fortsätter i samma takt, skall man sällan
— med undantag för de våldsamma revolutionerna — ha sett en ekonomisk
ordning ändra sig så hastigt, ty evolutioner av detta slag tar vanligen sekler i
anspråk. Tag som exempel kolindustrin, ett fall som inte är ensamt i sitt slag,
och vad ser man? De stora bolagen som besörjer kolbrytningen får sig genom
staten förelagt försäljningspriset på sina produkter (enligt lag av 1936 fixerar
en understatssekreterare för gruvorna priset på alla sorters kol). Staten
bestämmer storleken av utbetalda löner och pensioner, bestämmer arbetsdagens
längd och antalet arbetstimmar pr vecka. Dessutom bestämmer staten tull
satserna på utländska kol, de tillåtna importkvantiteterna, priset på
järnvägstransporter och ofta även priset för sjötransporter. Staten bestämmer den del av
bolagets nettovinster, som staten icke skall konfiskera genom beskattning för
samhällsmaktens räkning. Vad finns egentligen kvar i kolindustrin av enskild
äganderätt och privat initiativ? Endast två element: rätten att välja den bästa
produktionstekniken och att förbättra den; rätten att disponera företagets
finansiella reserver och bestämma aktieägarnas utdelning enligt de överordnades
anvisningar. Utom dessa två funktioner — i sanning imponerande! — är
alltsammans inom den franska kolgruveindustrin redan förstatligat!
I detta avseende är situationen ännu värre i andra länder: Tyskland är ett
land där förstatligandet gått i det närmaste lika långt som i Ryssland. Italien
marscherar i Tysklands spår på förstatligandets väg. En enda förklaring på
detta tillvägagångssätt är möjlig: dessa stater har i det stora hela taget en
krigsekonomi, ty om de inte redan har kriget, förbereder de sig aktivt för krig.
Förberedelse till krig och statskontroll över näringslivet går hand i hand. Vi
är inte där ännu i Frankrike, men vi har slagit in i samma riktning.
Vad som gäller beträffande kolindustrin gäller delvis ifråga om den kemiska
industrin. Franska staten, som efter 1918 på alla sätt försträckt pengar till och
omhuldat de stora företagen inom den kemiska industrin, har samtidigt fått
på hand ett mycket stort inflytande. På grund av diverse omständigheter gäller
detsamma beträffande olja, järnvägar, elektricitet, gas och vatten (i de två
senare fallen är det kommunerna och icke staten som utövar de ifrågavarande
funktionerna). Beträffande spannmål samt alkoholdrycker är situationen ännu
bedrövligare ur kapital i stiisk synvinkel. Staten har tagit monopol på köp och
försäljning av dessa betydande produkter. Se där en hel serie betydande
nyckelindustrier — och antalet växer med varje dag — där den privata
förvaltningen knappast är mer än en yttre fasad. Slutligen har man genom dekret av
den 1 juli 1937 — med upprättande av provinskommittéer för övervakning av
priserna — anförtrott åt staten rätten att suveränt kontrollera
försäljningspriserna på alla industriprodukter och i vissa fall även lantbruksprodukter.
(Lavergne: Essor et décadence du capitaliiisme. Sid. 233—235.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
