Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 26 apr. 1939 - Litteratur - Heckscher: Svensk konservatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304 lAttcrahir
Författaren tecknar den äldre upplysningskonservatismens
sammansmältande med de från början oppositionella romantiska strömningarna under
trycket av liberalismens renässans på 1820-talet. Huvudparten av fram^
ställningen ägnas därefter Geijers och Hans Järtas konservativa
åskådningar.
Författarens bok utgör ett värdefullt bidrag till vår politiska
idéhistoria. Den genomfört systematiska uppställningen ger en god
överskådlighet och möjliggör intressanta jämförelser. Beträffande flera
tveksamma och omdiskuterade frågor har författaren lyckats uppdraga klara
och rimliga linjer för deras lösning. I det följande skall endast några
detaljer upptagas till granskning.
Först må göras ett rent terminologiskt påpekande. När författaren
skriver om Hegel, att denne »hade helt frigjort sig från den
naturrättsliga grunden», så åsyftas det förhållandet, att Hegel skarpt kritiserade
den härskande naturrättsliga doktrinen. Däremot hade Hegel ingalunda
själv frigjort sig från ett naturrättsligt betraktelsesätt, om man härmed
åsyftar en åskådning, som vill grunda rätten i natur- eller
förnuftsordningen. Han vänder sig emot föreställningen om ett ursprungligt
naturtillstånd, där rätten skulle ha existerat, men icke mot antagandet av en
sedligt personlig natur. Mer exakt uttryckt har Hegel alltså frigjoirt sig
från den vanliga tidigare naturrättsdoktrinen, framförallt kontraktsteorin,
men knappast »från den naturrättsliga grunden».
Heckschers framställning är synnerligen fri från egna politiska
värderingar. I en sammanfattning av den konservativa åskådningen användas
emellertid uttryckssätt, vilka tydligt innebära värdeomdömen. Författaren
skriver: »Det låter i själva verket säga sig att motsatsen mellan
konservativa och revolutionsidéer till stor del var en motsats mellan
evolutionis-tisk och eskatologisk världsuppfattning.» Medan uttrycket
»evolutionis-tisk» äger en positiv värdebetoning, så anger uttrycket »eskatologisk», när
det användes om en politisk åskådning, att den är verklighetsfrämmande,
orimlig. Vidare är evolutionistisk — eskatologisk knappast ett korrekt
motsatspar. Evolution betyder utveckling rätt och slätt; en eskatologisk
politisk ideologi utsäger däremot något om den mänskliga utvecklingens
fullkomning. I viss mening kan nu alla politiska uppfattningar sägas
vara evolutionistiska. Att vilja evolution blir ett tautologiskt uttryck, man
värderar ett värde. Evolution är nämli^gen icke en förändring vilken som
helst utan en utveckling till något fullkomligare, något bättre; att vilja
evolution är att vilja förbättring, vilja det goda. Detta förklara sig
emellertid alla vilja, och det kan då icke sägas vara ett drag som
utmärker konservatismen till skillnad från andra åskådningar. Även i
efterföljande mening karakteriserar författaren konservatismen på samma
oegentliga sätt: »I djupaste mening konservativ är den tanken, att det
bästa sättet att konservera det värdefulla i de nedärvda institutionerna
är att bota deras brister, liksom enda sättet att reformera är att taga
den förefintliga verkligheten till grund för fortsatt arbete.» Påståendet,
att om man vill bevara något så bör man bota dess brister, liksom att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
