Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 26 juli 1939 - Blom, Holger: Grönska åt storstaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430 Holger Blom
Förr i tiden erhöll stadsbefolkningen rikligare med ljus och luft
genom den låga och glesa bebyggelsen med talrikt insprängda täppor
och större gårdsbildningar. Staden var ej stor, även innanför tullarna
fanns landet representerat. Allmänna parker saknades nästan helt. Det
var kungarnas och rikemännens i konstrika stilar anlagda trädgårdar
som dominerade. Så småningom överlätos en del av dessa för
offentligt bruk. Exempel härpå i Stockholm äro bl. a. Humlegården och
Kungsträdgården. Vi ha nog de furstliga trädgårdsanläggningarna att
tacka för förefintligheten av en stor del av våra fria parkytor, vilka
annars med stor sannolikhet blivit bebyggda. När slutligen, först
närmare mitten av förra århundradet, mark utlades till allmänna parker,
utformades dessa efter förebild av äldre privatanläggningar efter
fransk och i viss mån engelsk stil.
Det är av intresse att veta att först på 1870-talet fick Stockholm
ett offentligt organ för sin parkverksamhet. Strax före sekelskiftet
färdigställdes i sina huvudsakliga delar sådana parker som
Vanadis-lunden, Vasaparken och Tegnérlunden. Liksom de flesta anläggningar
från denna tid i norra Europa erhöllo de genomgående en utformning,
som närmast motsvarar den engelska parkstilen, ehuru denna ju för
att komma till sin rätt fordrar större och friare ytor än vad här stod
till buds och dessutom bygger på en del motiv av romantisk art, vilka
i stockholmsparkerna helt utelämnades. Det är märkligt att
konstatera hur dessa parker försågos med ett vägsystem, som konsekvent
omöjliggör uppkomsten av rogivande, vackra miljöer. Under
1800-talets sista decennier pågick som värst den byggnadsverksamhet,
vilken utmynnade i uppkomsten av höga hus vid smala gator, osunda
gårdshus, trånga bakgårdar och mörkrum. Alla Stockholms
centralare stadsdelar kunna lämna exempel härpå.
Tillkomsten av det relativt stora antalet parker strax före
sekelskiftet utgjorde nog i viss mån en reaktion mot det ohygieniska
bostadsbyggandet. Händelserna lågo varandra dock för nära i tiden
för att denna reaktion skulle taga sig några uttryck i parkernas
utformning.
Först något decennium in på detta århundrade kom man till insikt
om vart det skulle leda om stadsbebyggelsen fortsatte på de
hälso-fientliga banor den slagit in på. Mer och mer har man sedan insett
luftens och ljusets betydelse för folkhälsan och i motsvarande grad
har genom lagar och förordningar skapats garantier för ett mera
hygieniskt stadsbyggande. Inom de skilda hithörande områdena ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
