Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 26 juli 1939 - Litteratur - Sovjetunionens Kommunistiska Partis (bolsjevikernas) historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
460 Litteratur
som under senare hälften av förra århundradet bedrevo revolutionär
propaganda bland folket. Som huvudargument mot narodniki framföres, att
de ville införa socialismen under kringgående av den moderna
kapitalismen. I och för sig är detta riktigt. Men någon tid var t. o. m. Marx och
Engels av samma uppfattning som narodniki och just därför, att de i
de ryska byalagen funno sociala element. De trodde att byalagen kunde
tjäna som cellbyggnad för agrarsocialismen. Hur därmed än må
förhålla sig, så har narodniki fyllt ett betydande befrielseverk, som inte får
underskattas.
Man finner det synnerligen märkvärdigt, att vid skildringen av de
flesta arbetarorganisationerna Lenin framställes som deras ende upphovs-j
man och ledare. Den stora roll, som andra socialdemokratiska förkämpar
spelat, förtiges eller vanställes på oförsvarligt sätt. Överhuvud är bokens
tendens att framställa det kommunistiska partiet som den ryska
frihetsrörelsens ende ledare synnerligen påfallande. Och om bolsjevikerna någon
gång inte voro tillstädes i rätt tid, påstås att allting gick över ända. Så
påstås t. ex. vara fallet med den första revolutionen 1905. Det är ett
historiskt faktum, att bolsjevikerna alltid voro i minoritet vid fria
demokratiska val. I sådan minoritet voro de i de revolutionära organen under
revolutionen 1905 liksom 1917 i februari-revolutionens institutioner.
T. o. m. i nationalförsamlingen — som dock valts under bolsjevikiskt
herravälde — bildade kommunistiska partiet en mycket liten minoritet.
Det är absolut inte sant, då den bolsjevikiska politiken och taktiken
skildras som raka, alltid riktiga linjer, som icke kände till några
avvikelser. Före revolutionen 1905 talade Lenin för ett mycket moderat
agrarprogram, som endast obetydligt skilde sig från de ryska liberalernas
plattform. Mycket betecknande är den bolsjevikiska partiledningens
ställning till socialismen. Strax före revolutionen 1917 stod Lenin fortfarande
på den ståndpunkten, att endast en borgerlig revolution var möjlig i
Ryssland. Först efter sin återkomst till Ryssland, så att säga inom 24
timmar, kom han till den uppfattningen, att Ryssland var moget för
socialismen och proklamerade ett socialistiskt program. Det var en
utpräglat demagogisk paroll för att vinna arbetarmassorna för bolsjevismen.
Det är alltför väl bekant, att det »socialistiska» programmet och
separatfreden med den tyska militarismen förde det bolsjevikiska partiet till
rodret. Man kan med rätta ställa frågan: Avvek icke bolsjevismen från
den en gång fastställda linjen, vad var då dessa skilda faser i in- och
utrikespolitiken, den alltjämt pågående terrorismen, det olika
ställningstagandet gent emot folkförbundet, världsrevolutionen och »socialismen i
ett enda land» o. s. v. o. s.v.? Åter och åter berättas i denna historia, att
Ryssland är en socialistisk stat, att arbetarna besitta statsmakten, o. s. v.
Tyvärr kan man genom upprepningar i bästa fall endast få fram en
inbillning men inget samhälle. En historieforskning utan förutfattad
mening kan med bästa vilja icke som socialistiskt beteckna det ryska
diktatursystemet med sina faktiska klassmotsättningar.
Stor plats har ägnats åt motsättningarna inom den ryska
socialdemokratin. Faktum är att arbetarrörelsen sedan årtionden sysselsätter sig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
