Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 25 aug. 1939 - Jödal, Ole: Sovjets utrikespolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492 Ole Jödal
delta i de internationella konferenserna i Genua och Haag. I
västmaktema uppfattade man NEP som en begynnande återgång till
kapitalism i Ryssland och man stärktes i sin uppfattning då ryssarna
uppträdde i hög hatt och silkesvantar i Genua. Men i de avgörande
frågorna gav ryssarna inte efter. De sträckte sig så långt som till
att erkänna de ryska förkrigsskuldema under förutsättning att de
allierade erkände de ryska kraven på ersättning för skadegörelsen
under interventionskrigen. På detta strandade förhandlingarna. Ett
av de främsta skälen härtill låg i att det franska kapitalet var fullt
sysselsatt med reparationierna i Nord-Frankrike. Frankrike var
därför inte angeläget om att ge efter och höll fast vid sin linje att ingen
hjälp skulle ges Ryssland förrän alla krav erkändes. Medan Barthou
arbetade för att samla alla maikter kring denna politik, sprang bomben
Rapallo. Ryssarna hade redan på nerresan fört förhandlingar i Berlin.
Nu offentliggjordes ett separat fördrag mellan Tyskland och
Ryssland, undertecknat i den lilla byn Rapallo den 16 april 1922. De båda
länderna installerade ambassadörer hos varandra, handelsförbindelser
upptogs enligt mestgynnadnationsprincipen och tyska regeringen
förband sig att stödja tyska företag, som investerade kapital i Ryssland.
Ända fram till Hitler blev detta avtal av stor betydelse för de ekonor
miska relationerna mellan de båda länderna, det medförde ett
betydande poliftiskt samarbete och ledde t. o. m. till ett visist samarbete
mellan riksvämet och röda armén. Därmed hade Moskva för första
gången tillämpat det slags utrikespolitik, som det senare flera gånger
utnyttjat och som nu senast i fråga om den rysk-tyska pakten väckt
ungefär samma sensation som Rapallo-bomben 1922. Det var en stor
diplomatisk seger och den nya konstellationen fick stort inflytande
också på de andra stormakternas politik gentemot Ryssland. Fruktan
för ett ännu intimare tysk-ryskt samarbete och önskan att vara med
om att utnyttja den väldiga ryska avsättningsmarknaden bidrog till
att bryta isoleringen.
1924 blev det till och med en liten kapplöpning mellan Mussolini
och England om att först erkänna Sovjet de jure. Det var Mussolini
som började. Han var realist, att inte erkänna Ryssland var bara att
sätta ett fikonalöv framför den konkreta verkligheten, sade han. Men
England kom först, den 2 februari erkände det Sovjet. Italien följde
efter den 7 februari. I Sovjetunionen hade den ekonomiska
situationen förbättrats, rubeln hade stabiliserats, olje- och spannmålsexporten
började spela en roll på världsmarknaden, handelsavtal var redan i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
