Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1940 - Tingsten, Herbert: Problem i svensk demokrati II. Val och folkomröstning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herbert Tinj^sten
finnas på att majoritetssystemet kan medföra absurda resultat. Ofta
åberopas de engelska valen 1922, 1923 och 1924, vid vilka tre kandidater
uppträdde i ett stort antal valkretsar, ett förhållande som ledde till att
mandatfördelningen kom i stark motsättning till röststyrkorna. Sålunda fick
högern vid 1924 års val 412 mandat på 8 miljoner röster, medan 3 miljoner
liberala röster icke räckte till mer än 40 mandat. Men även vid de senaste
valen i England har disproportionen mellan valmanskår och
underhusrepresentation varit utomordentligt stor. Är 1931 fingo de konservativa 471
mandat på icke fullt 12 miljoner röster under det att arbetarpartiet med
över 6,0 miljoner röster erövrade 52 platser; motsvarande röstetal år 1935
voro 10,5 och 8,3 miljoner och motsvarande mandatantal 387 och 154. Den
nuvarande väldiga högermajoriteten i underhuset bygger i själva verket på
en minoritet bland väljarna. Liknande exempel kunde anföras från alla
de länder, i vilka majoritetssystemet varit rådande. Den stora vänstersegern
i Frankrike år 1936 berodde väsentligen icke på en ökning av
vänsterpartiernas röstetal utan på att de organiserat systematisk samverkan vid
valen; detta ledde bl. a. till att kommunisternas representation i
deputeradekammaren steg från 10 till 72, ehuru partiet inom valmanskåren icke ökat
sin anslutning med mer än omkring 90 proc. Systemet med tvä valomgångar
— varvid absolut majoritet bland de röstande fordras för att bli vald vid
första omgången — har sedan gammalt tillämpats i Frankrike, men har
icke visat sig kunna ens tillnärmelsevis tillgodose den proportionella
rättvisan. I det tyska kejsardömet gjorde man samma erfarenhet. Vid 1907
års val fick centern över 100 platser på 2,2 miljoner röster, under det att
socialdemokraterna med 3,3 miljoner väljare uppnådde blott 40 mandat;
detta och andra liknande resultat berodde till stor del på valsättet, även om
den egendomliga valkretsindelningen också var av betydelse. I Danmark och
Norge hade under 1900-talets första årtionden vissa mellanpartier på grund
av valsättet en dominerande ställning i representationen trots relativt svag
förankring inom väljarkåren.
De positiva argumenten för övergång till majoritetsval är det svårare
att mera bestämt värdesätta. De innehålla emellertid påtagliga överdrifter.
Stor partisplittring har förekommit under majoritetsval likaväl som under
proportionalism. I Frankrike har sedan årtionden representationen varit
uppdelad på 10—15 partier. De många partierna i Tyskland under
Weimar-republiken voro icke, såsom ofta påstås, en frukt av det proportionella
systemet, ty partiernas antal var ungefär lika stort under kejsardömet.
Visserligen kan det helt allmänt påstås, att majoritetssystemet medverkat till
uppkomsten och fortvaron av det tvåpartisystem, som i huvudsak
känneteck-232 nat amerikanskt och engelskt statsliv, men valsystemet har här icke varit en-
Tidkn 4 . ]9’10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
