- Project Runeberg -  Tiden / Trettioandra årgången. 1940 /
243

(1908-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1940 - Wizelius, Ingemar: Sven Lidman och unghögern

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Från lusten är det för Sven Lidman inte långt till ledan, och den har i
sin tur ångest i släptåg. Ångesten trängs undan av det växande begäret,
och så är kretsloppet i gång på nytt. Dödstanken släpper inte taget; inte
heller drömmarna om vällust. Diktaren förmår inte lösa konflikten.

Den återkommer — med någon förändring — i de dramatiska försöken.
De är fem till antalet, men bara ett — Konungen i Syracusæ — är
acceptabelt. Något lyckat drama är det inte; men det är som helhet det minst
misslyckade av alla Lidmans ungdomsarbeten.

Det är uppbyggt kring temat ”makt och vanmakt”. Kung Hiero känner
döden närma sig och fascinerad av den hotande förintelsen är han böjd att
avstå från sin envåldsmakl. Han såg

. . . Tingens Vägare strö mull i skälen —
och se, en handfull stoft
uppvägde värld och hav och himmel
och det som är det tyngsta utav allt —
en konungs högmod.


Men så snart det börjar märkas, att Hiero vacklar, sätts en intrig i gång
för att störta honom. Man fattar inte riktigt vad som ligger bakom hans
vankelmod, men tillfället får inte försummas: om Hiero tvekar inför makten,
så finns det andra som inte gör det. De upproriska är nära att lyckas,
innan kungen hunnit samla sig till motstånd. Det kritiska ögonblicket
skänker honom klarhet: avstå från makten kan han inte, han är född att
härska. Men då får han heller inte tveka; den förrädiska tanken på alltings
fåfänglighet måste undertryckas.

Sven Lidmans sympatier verkar ganska jämnt fördelade mellan
självuppgivelsens och maktens förespråkare. Maktviljan triumferar visserligen,
men segern är dyrköpt och knappast definitiv. Det är konflikten från den
erotiska lyriken, som dyker upp i ny förklädnad. Drömmen om makt har
efterträtt drömmen om vällust, men fienden den starka förgängelsekänslan
— är alltjämt densamma.

Sexualdikterna gav uttryck åt en stundom nästan hysterisk självhävdelse;
man blev övertygad om, att Sven Lidmans maktbegär — även det —
måste ha karaktären av ”vanvettslystnad”. Det har det också, som man kan
se av många ställen i de dramatiska försöken. Författaren poserar här och
var med bibehållet allvar som övermänniska:

Det finns ingenting jag älskar sä
som makten
och ingenting som jag så helt föraktar
som människan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:40:13 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tiden/1940/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free