Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 4, 1940
- Wizelius, Ingemar: Sven Lidman och unghögern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Människoförakt tillhör ju maktbegärets elementäraste förutsättningar, och
Sven Lidman ger det många slående formuleringar:
De människor som fötts till slavar,
de vänta blott på oket eller piskan
i något slött behag att böja sig.
Sven Lidman har — i likhet med kung Hiero — känt sig född att härska,
att gå kring med piska. Maktlystnaden är hans dominerande egenskap, hans
främsta lidelse. Det sexuella begäret är inte lika centralt; dess
tillfredsställande endast ett specialfall av den totala maktkänslan. Även i erotiken
gäller det att härska, och endast härskarens intressen är legitima. Kvinnans
roll är att tillbe och lyda. Hieros maka konstaterar:
Din kärlek — din — till mig — det är
din kärlek till dig själv och till din makt. —
Vad var din kärlek till mig, annat än
din lust att kuva mig? —
Din kärlek, det är segrarens barmhärtighet
mot den, som kuvad bär hans kedjor.
När härsklystnaden tränger in på det erotiska området, brukar sadismen
inte vara långt borta, och den saknas inte hos Sven Lidman. I enaktaren
Ättlingar bryter modern ut mot sin dotter:
Förvända unge, nöjeslystna slyna —
på knä, för eljest skall i kväll
jag gissla dina lystna lemmar,
så att de vrida sig i lust till riset
och sömnlöst länge skola minnas mig,
när lägret
ej mer ger vila åt dem — slinka! Skam!
Det finns flera utbrott i samma stil, föga motiverade av sammanhanget
men utförda con amore. De förbereder den stora scenen i Köpmän och
krigare, där Henrik Silfverstååhl genom att piska upp sin hustru lyckas
förvandla henne från en tanklös — och otrogen — slarva till en hängivet
öm maka.
Sven Lidmans ungdomsarbeten har redan sjunkit i glömska, och det kan
inte sägas vara orättvist. Dikterna saknar både melodi och kontur, all
verklig form. Dramerna är ofullgångna och knappast tänkta för en scen.
För inte länge sedan har Sven Lidman beklagat sig över, att man brukar
avfärda hans ungdomsvers som ”tom fraseologi”; han framhåller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:40:13 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tiden/1940/0252.html
