Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1940 - Wizelius, Ingemar: Sven Lidman och unghögern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”äktheten, uppriktigheten och ödesallvaret bakom ordsvallet”. Man kan i viss
mån ge honom rätt på den punkten. Men det förändrar inte
helhetsomdömet. För en konstnär gäller det framförallt att kunna uttrycka sig, och
den gåvan blev inte lyrikern Sven Lidman förunnad.
Man kan emellertid inte frånkänna ungdomsverken psykologiskt intresse.
De förklarar också åtskilligt i författarens följande produktion. Så är
maktlystnaden, som har ett sadistiskt inslag, självhävdelsen och
förgängelsekänslan viktiga förutsättningar för den aktivistiska psykologi, som bär upp
ett verk som Thure-Gabriel Silfverstååhl.
Efter den lyriska eruptionen följde en episk: fem romaner på fyra år.
De bildar en tämligen sammanhängande krönika över ätten Silfverstååhls
öden sedan sjuttonhundratalet. De är av ganska ojämn kvalitet, men ingen
av dem är helt lyckad. Mest fängslar nog Thure-Gabriel Silfverstååhl
(1910), men det beror inte på att den konstnärligt sett skulle vara den
bästa; det har över huvud taget ingenting att göra med bokens eventuella
estetiska förtjänster. Om man likafullt tror, att den kommer att överleva de
övriga volymerna i serien, så är anledningen en annan: Thure-Gabriel
Silfverstååhl är ett politiskt dokument av stort intresse.
Efter en inledning på ett hundratal sidor börjar den egentliga romanen
en sommardag år 1905, unionsbrottets år. Thure-Gabriel Silfverstååhl är
löjtnant, och vi möter honom på ett exercisfält. Han har stora anlag för sitt
yrke och är ytterst energisk och samvetsgrann. Dessutom är han ovanligt
manlig. Omtyckt av kamraterna är han inte, men de är nog i all stillhet
rätt imponerade av honom.
Så kommer meddelandet om unionsupplösningen och slår ned som en
bomb. Thure-Gabriel brister ut i ”ett gällt hånskratt”, när han hör, vad
kungen svarat norrmännen. ”Bet man icke läpparna i blod, knöt man icke
händerna i vanmäktigt trots och grät över sin skam — konungens skam
som var folkets skam. Och folket led oförskyllt.”
Bitterheten mot kung Oscar är gränslös:
”Den utlevade slappheten satt i högsätet. Men — visste de inte däruppe
i fyrkanten i Stockholm vad som tänktes och kändes bland borgare och
bönder — bland krigsbefäl och menige? – – –
Det hade de ju erkänt själva genom att låta sig sparkas ut ur Norge.
För herrskapet Bernadotte existerade inte Sverige och dess ära, för dem
fanns endast deras små privata familjeintressen. De hade skött Norge som
deras privata lilla affär utan tanke på vad Sverige-Norges uppgift och
betydelse var i Europa och i världshistorien.”
En officer anmärker, ”att när svenskarna kunnat göra nationella kungar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
