Tiden / Trettioandra årgången. 1940 / 246 (1908-1940) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1940 - Wizelius, Ingemar: Sven Lidman och unghögern

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

av Pfaltziska småfurstar och
Holstein-Gottorpska finsnickare, hade de väl bort
kunna göra folk av franska småjudar”.

Sven Lidman

Reservlöjtnant Gillberg är storvulen på
ett annat sätt: ”Och sådan adel vi ha —
du, Schlippenbach — att ni inte ens kan
skaka fram en Anckarström — en sådan
djävla adel — jag tackar Gud att jag är
ofrälse — ja, ta mig fan, gör jag inte det.”

Men reservlöjtnanten var för
pessimistisk, han hade inte räknat med
Thure-Gabriel Silfverstååhl. ”Han svindlade en
sekund som inför en vision — längst in i
medvetandet rörde sig något — som ett
stjärnfall över en mörk himmel — borta
innan ett ord uttalats, en önskan tänkts:
Anckarström — Kungen.” Thure-Gabriel
bestämmer sig för att skjuta kungen, det är den Handling landet väntar på.
Men när det kommer till kritan, när han med pistolen tyngande i fickan
rider kungens ekipage till mötes, så förmår han inte fullfölja sitt uppsåt.
Han borde ha gjort det, men han hade överskattat sina krafter. Det är ett
svidande nederlag.

Man förundrar sig inte över att romanen om Thure-Gabriel Silfverstååhl
väckte sensation; en så vältalig glorifiering av kungamord måste chockera.
Det är också förklarligt, att bokens övriga innehåll blev undanskymt. I
själva verket är berättelsen om det planerade attentatet inte den centrala
episoden i romanen.

Det var inte endast kungen, som rådde för, att unionsupplösningen kom
till stånd. Han hade dessvärre åtskilliga medhjälpare:

”Fanns det icke människor, tidningar, som omdöpte de nationellt vakna
och stridsberedde till militarister, chauvinister, sabelskramlare? Kallades
ej i dessa dagar den stora allmänheten, folkets massa, för en liten klick
frasstinna chauvinister och tanklösa pratmakare?”

Vad nyttade då det hela till, när icke sanningen var samtidens domstol.”

Folket ville krig, längtade efter blod och ära. Men kungen och
politikerna — särskilt de radikala — förrådde land och folk; ville fred.

”Det ljögs och trollades med fraser.

Det skulle bli värnpliktsstrejk om man försökte avtvå förolämpningen med
vapen i hand, med våld återförena det som var av historien predestinerat
att vara enat. Ute i landet visste man, att det talet var en lögn, ord i luften:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>