Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1940 - Helger, Nils: Enhetligt eller blandat skolsystem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Enhetligt eller blandat skolsystem
mycket stor del av lärjungarna i reaLskolan måste för att kunna följa med
anlita privatläsning under terminerna — procenten har ej kunnat angivas —,
att likväl många får underbetyg (i matematik 14,2 i tyska 16,8 %,
i två eller flera ämnen 16,4 %), att många bli hänvisade till ferieläsning
(17,4 %) och att många ändock bli kvarsittare (8,2 %). Docent Herlitz
har tyvärr inte skilt mellan ’lärjungar, som gått till läroverket från fjärde,
och lärjungar, som övergått dit från sjätte folkskoleklassen. Men hans
undersökning omfattar även de kommunala mellanskolorna, och där är
förhållandena mera tillfredsställande (underbetyg i matematik 12,9 ’%, i
tyska 12,0 %, i två eller flera ämnen 9,7 % och kvarsittare 4,9 %).
Professor W. vill även ha en annan differentiering efter fjärde klassen.
Han vill att vid den tidpunkten de svagast utvecklade hänvisas till särskilt
avpassad undervisning i s. k. hjälpklasser eller svagklasser. Åtminstone
då det gäller hjälpklassbarn, anses detta vara allt för sent både med
avseende på dessa barn själva, som, efter vad erfarenheten visat, för varje
år blir allt mera efterblivna, om de undervisas tillsammans med normalt
utvecklade barn, och med hänsyn till andra lärjungar i klassen, som hållas
tillbaka av de allt för mycket försenade. I allmänhet torde barn, som efter
första skolåret befinnas 1 1/2—2 år efter i utveckling (intelligenskvot c:a
75), hänvisas till hjälpklass. Det kan i detta sammanhang nämnas, att även
andra barn tidigt hänvisas till särskild undervisning, t. ex. hörselsvaga,
psykopatiska. Endast i Stockholm fanns vårterminen 1937 inte mindre än
94 specialklasser för lärjungar, som av en eller annan, anledning ej kunnat
följa med undervisningen i normalklasser, och barnantalet i dessa klasser
utgjorde i huvudstaden tillsammans 1,332. Det är uppenbart, att denna
rationella utgallring måste stärka folkskolans bärkraft som bottenskola.
Däremot har man inte varit angelägen att inrätta särskilda svagklasser
(B-klasser) för barn, som är normalt utvecklade men något svagare
begåvade än deras kamrater. Utrymmet medger inte att ingå på skälen till denna
återhållsamhet.^’ Några försök ha gjorts, men de har inte lett till någon
vidsträcktare användning av detta system (det s. k. Mannheimersystemet).
Att schablonmässigt uppdela lärjungarna i klasser efter olika begåvning
är orimligt, icke minst av den anledningen, att hur många olika
begåvningsklasser man uppdelade dem i, skulle inom varje grupp ändå stor olikhet
göra sig gällande. Däremot har man försökt att vid undervisningen ta
hänsyn till lärjungarnas individuella begåvning, och att ett
Den som vill studera detta kapitel hänvisas till Fridtjuv Berg, Individualitet ellei
schablon, Pedagogiska skrifter, utg. av Sverges allm. folkskollärarförening, Stockholm 1922,
häftet 101, sid. 55—168. 353
161
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
